Helgens arbete har inte riktigt gått som det var tänkt. Planen var att jobba lite i Vänersborg på fredagskvällen, testa lite i Uddevalla och Vänersborg på lördagen och så spendera en ledig söndag i Göteborg. Verkligheten blev istället jobb, jobb och ännu mer jobb, typ 32 timmar för att vara exakt. Just nu sitter jag dock på ett hotellrum i Saab-staden så lite bilindustri blev det ju ändå när allt kommer omkring..
Jaja, nu är det bara att förbereda sig på en ny arbetsvecka.
Färden hem från Härnösand började med lapphandskar, övergick till en dimma tät som Guinness-skum och slutade i plusgrader! Äntligen och ungefär två månader försent, för nu får det banne mig vara slut på den här vintern.
Jo jag är medveten om att sången är betydligt mer första maj än 27e februari men det går ju att drömma sig bort från snön och istället tänka på exempelvis blommande magnolia.
På min färd mot russin, kvitto och gympa (eller med andra ord Härnösand) hann jag med att vara en vägens riddare. Ungefär två och en halv mil innan Glada Hudik uppmärksammade jag att någon stod och vinkade vid sidan av vägen. Då jag var först på plats var det bara att stanna bilen och fråga vad som inte stod rätt till. Den gamla damen som stannat mig frågade om det här var vägen till Hudiksvall. Jag svarade att det mycket riktigt var rätt väg hon befann sig på men att hon också skulle behöva svänga av den för att komma in till centrum. Hennes förvirrade och stressade uppsyn gjorde inte riktigt att anvisningen “sväng av vid skylten där det står Hudiksvall C” kändes speciellt övertygade i hänseendet att hon skulle hitta rätt, så då hon frågade om jag ändå inte skulle kunna köra före henne dit hade jag inte något annat val än att säga ja. Sagt och gjort, jag lotsade tanten inte bara in till centrum utan sen också vidare till sjukhuset. Detour Glada Hudik och dagens goda gärning i ett, inte illa!
Härnösand då? Jo det var betydligt kallare än sist det begav sig (så jag skippade Smitingen) men i övrigt var det mesta sig likt.
Min förmåga att ta till oortodoxa lösningar finns dokumenterad sedan tidigare och nu tänkte jag ge ytterligare ett exempel på min förmåga att tänka utanför ramen (läs: för att göra det så enkelt som möjligt).
En av våra kunder har problem med vissa av deras inspelade samtal. Jag tänker nu inte gå in på vare sig den moraliska eller juridiska aspekten av det här med inspelning av telefonsamtal utan konstaterar bara att funktionen finns och inte fungerar som tänkt. Kortfattat så försvinner ljudet i den ena talkanalen lite då och då vilket medför att inspelningen inte blir så mycket mer än tystad.
Jag sitter just nu och testar en ny version av programvaran som hanterar SIP-trafiken och för att det ska bli likt verkligheten behöver jag samtal och att någon pratar i två telefoner samtidigt. Det ena alternativet är att jag sitter och pratar med mig själv och det andra alternativet är att välja en mer elegant lösning..
Typ som att jag lägger en mobil vid varje Minipod och helt enkelt bara spelar musik samtidigt som ett samtal är uppkopplat.
Enkelt, elegant och dessutom välljudande.
Inte helt obemärkt så är det idag Fettisdagen vilket betyder semlor i överflöd. Semlor är resultatet av tre goda ting; bulle, grädde och mandelmassa vilket kortfattat betyder det perfekta bakverket. Nej vänta lite, skulle de på något sätt också innehålla kladdig choklad skulle de vara fulländade, nu är de bara nästintill perfekta.
Själv är bästa dräng och därför bakar jag mina egna semlor. Eller ja, just nu står de förhoppningsvis och jäser sig trinda och goa. Arvet väger som bekant tungt och likt min mor (och för den delen mormor) tror jag inte riktigt på det här med att följa recept till punkt och pricka. Jag gjorde därför vissa modifikationer, delvis på grund av att jag själv (tror mig) vet(a) bäst men också för att jag inte riktigt läste klart hela instruktionen. Nåväl, det är ju ändå mandelmassan och grädden som är det viktiga.
Då semlorna inte är klara kan jag inte inkludera någon bild på slutresultatet. Därför blir det istället en bild på Semlan (Selma som hon egentligen heter) anno sommaren 2003.
and nothing’s fixed that ever was broken.
Befinner mig i nästan-Skåne och då jag tidigare ikväll fick chansen att åka vidare nedåt är det väl självklart att jag tog den. Diftonger, en doft av kontinenten, platt som en pannkaka, en enda lång uppförsbacke, fika på gräddhyllan, falafel (25:-, inte klokt va dyrt!) och så känslan av så mycket hemma men ändå lite borta. Åhh det är med sorg i hjärtat jag sitter här i Halmstad igen…
Tierp, Tucson – same same. Tidigare var min kunskap om Tierp lika med en avfart men idag fick jag veta mer. Jag kommer förhoppningsvis inte ha någon nytta av denna information (då jag faktiskt vill hålla mig så oinsatt som det bara går). Inte för att jag har något emot Tierp, snarare tvärt om då de var trevliga där men ja, ju mindre man vet desto bättre är det ibland.
Hmm, det finns inte så mycket mer att skriva om ämnet så jag kan i alla fall förklara rubriken, den stavas Romy and Michele’s High School Reunion. Vid rätt sinneslag är det en fantastisk film. I alla fall utvalda delar, såsom den nedan.
Eller “Svart Nyckel” passar kanske bättre. Jag har visserligen gjort några mer eller mindre tvivelaktiga inköp men inte trodde jag att det skulle gå så här långt.. Läser jag vilka otroliga förmåner som jag nu har tillgång till smäller faktiskt “fri toalett” högst. Ok, för-förtur till reorna låter förvisso bra men mina rea-inköp brukar landa någonstans mellan noll och ett par kalsonger vilket betyder att jag lika gärna kan vänta till nästa dag. Toalettbesök däremot, där vill man inte vänta och vad är då bättre än att dessutom göra det gratis!
I torsdags då jag tog den stolta springaren från LLA till ARN så hamnade valde jag plats 4C. 4C känns som ett säkert kort, det är tillräckligt långt fram för att fort komma av planet, det är en plats närmast gången, och så slipper man det mesta av motor(o)ljudet. Dessutom så brukar man i vanliga fall också undgå störande element såsom människor som ställer sig upp i tid och otid, folk som har svårt att skilja på exempelvis 10 och 11 (och därför sätter sig fel) och sist men inte minst, småbarn. Jag vill inte säga att småbarn är värst då det faktiskt inte är deras eget fel att de har svårt för att tryckutjämna men ja, de låter högst…
På SK019 var det inte bara en baby på raderna tre till sex utan inte mindre än fem stycken! Chansen att fem mer eller mindre nyfödda ungar håller tyst samtidigt är obefintlig, vilket resulterade i att min planerade sömn uteblev. Så vad säger ni, vore det inte mycket trevligare för oss andra om barnen placerades längst bak i kabinen där det ändå låter från motorerna? Jo jag vet att det finns praktiska skäl för att placera dem längst fram och jag är inte helt utan hjärta men vadå, det går ju att drömma..
Imorgon räknar jag dock kallt med att slippa barnskrik. Tidiga flighter och sittplatserna längst fram (den här gången 2D) brukar till största delen befolkas av människor som flyger i jobbet och därmed också har åldern inne för att hålla tyst.
-26° utomhus och jag ställer mig frågan varför ingen någonsin har berättat att det är dunjacka som gäller på vintern?
Jag gjorde noggranna undersökningar innan mitt köp och alla utom två personer sa “det blir alldeles för varmt”. Alldeles för varmt!? Nej snarare tokskönt. Lägg på en bit fluff runt kragen som antingen värmer gott eller skyddar mot snö och känslan av att gå runt på stan och inte behöva frysa beskrivs då närmast med ordet “lycka”.
För min del blev det en Woolrich Dunbar Parka och mmm va go den é. Om jag ändå hade vetat om det här tidigare än vid 28 års ålder..
Peter säger köp om du är less på att frysa.
För en gångs skull var alla hemhemma över julen men i förrgår tog det roliga slut. Nu är det bara jag kvar och jag kan därför passa på att ge en kort sammanfattning av de senaste veckorna (då mitt bloggande här inte direkt legat på topp). Tittar jag på vår våg så ser jag faktiskt att det mesta som var planerat ändå hanns med, “Pulka på Strömlida” fick dock strykas då kvicksilvret hela tiden varit emot oss. Nåväl.
Det har druckits glögg i mängder.
Det har kräksnöat i ännu större mängder.
Vilket i och för sig resulterade i en ovanligt vit jul.
Den 24e blev vi bland annat bjudna på julgröt mellan 07:00 – 09:00. Då 07:00 är löjligt tidigt lovade jag och mina bröder att inte komma före 08:55. Vi höll tyvärr inte löftet då vi anlände redan 08:50 vilket får ses som ett stort nederlag.
Självklart så utbyttes det mer eller mindre nödvändiga julklappar också.
På nyår lärde jag mig den perfekta storleken på köttbitarna till en Burgundisk fondue. Jag har till för mindre än en vecka sedan levt i villfarelsen att bitarna ska vara rätt så små men det är fel, fel, fel. Bitarna ska istället vara rejält stora (tänk lat kock som inte orkar skära smått utan fuskar). Stora bitar blir man fortare mätt på, de har en större chans att aldrig bli klara (och därmed inte lika goda som de halvfärdiga exemplaren) och faller inte ner i grytan lika lätt.
Det enda jag egentligen har att anmärka på är att jag gärna hade sett Mer Jul. Kulörta kulor i drivor, bjällerklang som ackompanjemang på alla julens skivor, ja ni förstår… Julgranen min på bilden nedan har dock som vanligt gjort sitt bästa för att lysa upp tillvaron.
Hmm, det blev en väldigt kort sammanfattning det här märker jag. Det kanske ändå hade varit en bättre idé att skriva allt eftersom.
Att jag sitter och håller mig riktigt uppdaterad på vissa flygrutter och dessutom bokar om en resa eller två börjar bli något av en tradition. AMS är utbytt mot NCL men principen densamma. Mitt förslag är att julen flyttas till sommaren istället, antalet inställda flyg på grund av snöfall skulle på så sätt drastiskt minska.
Idag fann jag ett välbekant (jul)kort i postboxen. Om förra årets var snyggt och svart som synden så är årets (nåja) snarare internt och roligt som bara den.
Framsidan visar ett flyttkort där Erik har klistrat på två tomtar samt strukit över Flytt och stället skrivit dit JUL.
Baksidan vittnar om att just detta JULFlyttkort varit med om ett och annat. Jag behöver inte gå in på detaljer men Piteå, Arvidsjaur, Lund, Newcastle och Uppsala finns med lite här och där.
Erik, jag tackar och bockar för ännu ett fantastiskt julkort!
Dunparka med fluffig päls – check!
Bally curlingkängor – check!
Långkalsonger eftersom rapporter nu på morgonen talat om -22° – check!
Packat – ehhh… nej men det är ju flera timmar tills jag måste åka.
Just långkalsongerna ställer jag mig något tveksam till men jag måste ändå motvilligt erkänna att de gjorde sitt jobb i ett svinkallt Baltikum.
Varför man inte ska tidrapportera i förväg
Jag har beredskap den här veckan och det brukar betyda två saker:
Visst, det går att påpeka att jag inte är riktigt ledig då jag har beredskap men tanken om riktig ledighet gav jag upp för länge sedan. Jag svarar ju ändå om någon ringer så varför då inte få betalt för det också? Hur som helst, det brukar för det mesta gå bra, det vill säga utan några incidenter. Därför så kan man vara lite förutseende och skriva tiden för beredskapsveckan i förväg så att det redan är gjort och inte glöms bort. Nackdelen är bara att om man nu försöker vara smart och duktig och skriva i förväg så kan man ge sig den på att det kommer att hända något. Mycket riktigt, för några timmar sedan fick jag ett samtal om en kund som har problem med brutna samtal. Redan då jag fick anmälan kände jag att det här med största sannolikhet inte var mitt problem… För ett tag sedan konstaterade jag med ännu större sannolikhet att det här inte var mitt bord genom att titta i samtalsloggarna och konstatera att det är växeln och inte “min” sida som lägger på samtalen. Sen så tog det tid att övertyga växelteknikern om detta och efter ytterligare lite tid så fann han att det visst är problem på förbindelsen mot PSTN. Ja, vad var det jag sa från första början? Inte var det att det säkert var fel på mina saker inte..
(Här tänkte jag förresten skriva en utläggning om den “felsökning” som gjordes innan vår NOC ringde mig men jag hoppar över den, tekniska termer som högst två läsare skulle finna intressanta går det att leva utan. Men visst, finns det nu ett otroligt intresse i att få veta hur det kan komma sig att jag har spenderat tre timmar av min lördagskväll med ett problem som inte är mitt är jag inte den som är den..)