Befinner mig i nästan-Skåne och då jag tidigare ikväll fick chansen att åka vidare nedåt är det väl självklart att jag tog den. Diftonger, en doft av kontinenten, platt som en pannkaka, en enda lång uppförsbacke, fika på gräddhyllan, falafel (25:-, inte klokt va dyrt!) och så känslan av så mycket hemma men ändå lite borta. Åhh det är med sorg i hjärtat jag sitter här i Halmstad igen…

Framsidan visar ett flyttkort där Erik har klistrat på två tomtar samt strukit över Flytt och stället skrivit dit JUL.

Baksidan vittnar om att just detta JULFlyttkort varit med om ett och annat. Jag behöver inte gå in på detaljer men Piteå, Arvidsjaur, Lund, Newcastle och Uppsala finns med lite här och där.

Erik, jag tackar och bockar för ännu ett fantastiskt julkort!

Konstigt men sant befann jag mig inne på området redan klockan halv nio. En del av sällskapet ville se Euskefeurat och då jag har missat dem alla andra år på grund av att de spelar så tidigt var det väl kanske dags nu? Jag hade förväntat mig otroliga mängder människor och jag vet inte vad efter tidigare års recensioner men istället var det väl tja, rätt städat och luftigt. Hur som helst, nu har jag sett dem på PDOL och behöver således inte längre känna någon press av att ha missat något.

Hemma kändes det också senare på kvällen då Timbuktu & Damn! stod för finalakten. Norra Fäladen, du finns i mina tankar.

Jo jag vet att det kanske inte är något speciellt men det är tradition, och jag gillar traditioner!

Konstigt det där men samtidigt bra på sätt och vis. En fin utsikt kan betyda något för en massa människor. Den där platsen (inbillar jag mig) betyder bara något för mig.

Dagen började i alla fall med att jag mötte upp Henrik på stan. Vi funderade på olika sätt att fördriva tiden och råkade då stöta på Elin, Alisar, Anne och Heidi. Henrik ser något frusen ut på bilden och det var verkligen kallt.

Senare på kvällen gick jag, Henrik, Erik och Sebastian till en Italiensk restaurang nära Erik och Sebastian. Maten var riktigt god men som vanligt störde jag mig på ljudnivån.

Vi fortsatte sen kvällen till den lokala (och sjukt inrökta) puben. Det var riktigt skoj att sitta där och titta på alla vanliga människor som dessutom tittade tillbaka på oss. Då vi gick hörde Henrik hur några gubbar vid ett bord nära oss pratade om oss och att de undrade vad “såna som dem har här att göra”.

Jag hade för första gången på mig min Barbourjacka och den passade alldeles utmärkt in på puben. Mmmm då mös jag :) Barbour har för övrigt sin fabrik i Newcastle och har också en affär där. Jag vågade dock aldrig besöka stället då jag var rädd för att mina höga tankar om hur jackorna tillverkades skulle grusas. Jag lever hellre i blindo gällande det.

Nästa morgon var det så dags att ta avsked av Erik (Henrik hade jag redan sagt hejdå till kvällen innan). Vi gick samtidigt från lägenheten då kan ändå skulle på jobbet samma tid som jag traskade mot tåget.

Så, det var det! Jag har säkert glömt nämna en massa saker men det får vara så :)

Jag, Henrik, Erik och Sebastian gjorde ett besök på Alton Towers, en av Storbritanniens mest kända nöjesparker. Stället ligger beläget mitt ute i ingenstans och det hela är en minst sagt märklig upplevelse. Efter att ha svängt av alla stora motorvägar och istället hamnat på pyttesmå vägar på den Engelska landsbygden (alltså nu pratar vi verkligen landsbygd) och kört runt där i vad som kan betecknas som en evighet kommer man slutligen fram till ett slott och en enorm slottspark. Tillhörande till detta är det så en gigantisk parkering och en massa åk-attraktioner. Det kändes något underligt att ena stunden vandra runt i detta:

… för att sen åka karuseller.

Den största behållningen för dagen blev utan tvekan Oblivion. Med ett nästintill vertikalt dropp (87.9°) och uppemot 4.5 G var det sannerligen en rolig sak att åka! Att man sen åker ner i ett svart hål gör inte saken sämre… Här ska jag passa på att nämna en sak. Det gick att uppgradera sitt åkkort (självklart mot en smärre/större kostnad) så att man fick förtur i köerna, sen fanns det också “Single line”. Ni vet hur det brukar bli då man går ihop några stycken och vill åka tillsammans. Plötsligt blir det en plats ledig därför att gänget består av tre personer och tekoppen rymmer fyra, ja ni förstår. På Alton Towers fanns det till alla stora attraktioner också en singelkö för folk som inte brydde sig om de åker med sina vänner eller inte. Efter att ha stått alldeles för länge i den vanliga kön till den första karusellen och därigenom lärt oss en läxa den hårda vägen gav vi igen med samma mynt. Resten av dagen var det bara Single som gällde! Detta resulterade allt som oftast i att man lätt tjänade en massa tid. Vi formligen sprang förbi kön och åkte därför Oblivion tre gånger av bara farten!

Rita – Queen of Speed var en annan rolig attraktion. 0 – 100 km/h på 2.5 sekunder och 4.7 G känns verkligen i magen. Den första böjen gick riktigt riktigt fort men resten av åkturen var medelmåttig. Här lönade det sig dock inte alls att stå i singelkön.

Vi traskade raskt vidare till Nemesis, en bergochdalbana där man hänger, åker runt väldigt nära marken (det känns så i alla fall), in bland en massa klippor och så några korkskruvar på det. Även om det pirrade en del i magen så var det ändå inte direkt skrämmande utan mest roligt. Oblivion kändes direkt livsfarlig vilket gjorde det hela spännande, Nemesis å andra sidan var alldeles för trygg.

Något som däremot inte kändes tryggt var Air. Man satt oerhört väl fastspänd men däremot fanns det inget säkerhetsbälte. Ett säkerhetsbälte ovanpå de vanliga låskolvarna känns tryggt, här fanns det inte något sådant så det var bara att förlita sig på att tekniken fungerade. Åkturen var alldeles för långsam och stundtals seg. Då man bara skrattar går det för sakta!

Fast den mest skrämmande karusellen på stället vågade jag mig inte på!

Ni förstår inte hur dåligt jag mår av tekoppar. Grön är bara förnamnet… Saker kan gå hur fort som helst, göra hur snäva kast som helst och jag klarar av det men tekoppar är stört omöjligt.

Sagt och gjort, jag bokade därför ensam en bussresa tur och retur Newcastle – London. Bussen avgick 01:15 natten mot lördag och hem 16:25 samma dag från London. Jag hade uppskattningsvis 8 timmar på mig att se London, skulle det räcka? Min planering var oerhört ostrukturerad och det enda jag hade med mig var i stort sett min kamera och tre egenhändigt (av Erik) utskrivna kartor. Jag hade märkt ut platserna jag inte tänkt missa och tänkte att det skulle bli en barnlek att hitta. Problemet var bara att kartorna inte direkt var så detaljerade och många gator fanns inte med och än mindre namngivna. Det slutade i stort sett med att jag bara tog ut en riktning med hjälp av kartorna och satte av ditåt. Som tur är så är centrala London inte så stort så det gick ändå förvånansvärt smidigt, det blev säkert bara några km extra gång :)

Att klistra in alla bilder här känns rätt meningslöst men de återfinns i alla fall på

London

för den som är intresserad.

Buckingham Palace, drottningens hem, vilken otrolig besvikelse! Vi pratar här om en nation som har regerat över en fjärdedel av världens befolkning och kontrollerat en fjärdedel av jordens samlade landmassa, att de inte hade ett större palats är löjligt :)

Palace of Westminster och medföljande klocktorn även känt som Big Ben, ser kanske stort ut på bild men är mycket mindre i verkligheten. Trodde verkligen att jag skulle se något gigantiskt men det var bara sådär normalstort, sånt som man hittar i en vanlig stad.

London Eye då? Jo äntligen något i rätt storlek. Det blev dock inte någon tur, att åka ensam kändes inte helt lockande och sen hade jag inte tid heller.

London Millennium Bridge passade jag också på att gå över och även där hade jag förväntat mig mer. Mer mer mer av allt. Nu visade sig det vara en helt vanlig bro.

Jag visste inte på förväg om jag skulle gå till Tower Bridge eller inte men till slut blev det så i alla fall. Mina kartor hade inte någon skala så det var svårt att uppskatta avståndet från London Eye till Tower Bridge men jag kan säga som så att det är för långt i alla fall.

Trafalgar Square – ja vad ska man säga? Inte imponerande i alla fall. Ja må låta kritisk mot London men det är bara det att jag hade förväntat mig mer. Det känns verkligen inte som en huvudstad och speciellt inte en där det bor lika många människor som hela Sveriges befolkning.

Picadilly Circus var verkligen en besvikelse. Jag trodde som att reklamtavlorna skulle vara enorma men de visade sig vara av högst normal storlek.

Savile Row trodde jag också skulle vara större på något sätt. Det hela ser mest ut som en sömnig bakgata.

Hyde Park ser faktiskt mest ut som en sliten fotbollsplan. Jag kanske är bortskämd med parker, vad vet jag. Men Hyde Park är verkligen inte något speciellt. Jag kan förstå att det är skönt med ett grönområde i centrala London men varför inte göra det finare? På tal om grönområden så finns det nästan inte alls några sådana och knappt inte ett enda träd. Observera också den fina öststatsinspirerade byggnaden på bilden. Det märks att London var rejält sönderbombat efter andra världskriget.. Gamla hus blandade med hiskeligt fult femtio- och sextiotal.

Halv sju hoppade vi så på The Flying Scotsman på vår färd uppåt genom landet.

Henrik blir rörd till tårar över ett par som såg så kära ut då de bad Erik att ta ett kort på dem med deras egen kamera. Nu ser han visserligen inte så rörd ut på kortet men han var det i verkligheten…

Ja då var vi framme då, klockan åtta på morgonen en lördag. Kan säga att det inte var så mycket folk ute då vilket var smidigt. Senare under dagen blev det rätt fullt på de större gatorna och betydligt jobbigare att ta sig fram.

Vi började dagen med en rejäl frukost. Kanske inte direkt i min smak men roligt att ha prövat på. Och ja, allting som ser äckligt ut på bilden var också äckligt i verkligheten.

Där borta i fjärran skymtar då de Skotska högländerna. Inte fullt så imponerande som jag trodde, ser snarare ut som ett miniatyrnorge.

Slottet drottningen bor på då hon besöker Skottland. Jag är oerhört besviken på hur litet det var.

Vi passade självklart på att besöka några affärer också, bland annat Harvey Nichols men det blev inte något shoppat.

Alla bilder:

Edinburgh

Mycket riktigt. Framme i Malmö ropar de ut i högtalarna att alla tåg mot Danmark är stoppade och att de inte vet när de kommer igång igen. Jag och ett par beslutar oss för att dela på en taxi över bron till Kastrup och skyndar oss för att få tag på en. Väl i bilen får vi höra att orsaken till stoppet var att någon hoppat framför ett tåg. Visst, begå självmord men varför utsätta så många andra för problem? Jag skulle verkligen inte vilja vara lokföraren som för se hur någon hoppar framför ens tåg och jag vill inte heller sitta fast i ett tåg i flera timmar. I vintras då jag skulle åka tåg mellan Uppsala och Stockholm för att sen direkt ta ett flyg från Arlanda hände samma sak.. Antingen har jag bara väldigt otur eller så är det vanligare än vad man tror.

Framme på Kastrup så möttes jag av en gigantisk kö till check-in-diskarna och jag hann bli riktigt orolig att jag inte skulle hinna med. Det hela gick dock oerhört smidigt och jag fick till och med några minuter till övers.

Det var inte direkt någon rusning för att åka till Newcastle :)

Framme på flygplatsen var allt som jag hade tänkt mig. Heltäckningsmattor, lågt i tak och allmänt murrigt.

Erik och Henrik tog det hela med ro och skrattade mest åt mitt klagande!