E sitter på en buss från Umeå mot Stockholm då hon inser att hon glömt sitt pass. Ett besök på Arlanda och många hundra kronor fattigare är alltså vad som väntar henne imorgon.

Tåget är en timme försenat då vi lämnar Älvsbyn. Vis av erfarenhet vet jag med mig att det lär resultera i mycket mer innan vi är framme vid vårt slutmål. Tacksamt nog har vi gott om tid innan nästa resa tar vid.

En i vårt sällskap tycker det är roligt att skicka ehh… filer av tvivelaktig karaktär till människor som har på sin Bluetoothanslutning. Förvånansvärt så accepterar de allra flesta att en för dem helt främmande människa skickar dem en okänd fil. Skrämmande men roligt. Dock inte lika roligt då mottagaren visar sig vara personen bredvid en annan i sällskapet, innehållet är som sagt något tvivelaktigt. Tacksamt nog så hann överföringen avbrytas.

Det börjar bra det här!

Just då detta skrivs sitter vi och dricker medhavda Guinness. Det här börjar nästan likna en blogg som Erik tipsade mig om. Dock så innehåller den ännu mer öl och dessutom fler roliga bilder att titta på. Ja och lite till öl också.

PS. Mitt 3G-modem tycker inte om Norrland.

Kvinnan som hotade att tända eld på sig själv stod här utanför i säkert en och en halv timme och från vårt kontor hade vi så att säga första parkett. Bilden ovan är tagen just efter att hon föll ihop. Jag har inte suttit inne på kontoret på jag vet inte hur längre, sen i somras tror jag? och vad händer, jo detta.

För att sammanfatta liknelsen:

På 50-talet blev det ohyggligt inne att till efterrätt äta konserverade päron tillsammans med grädde eller glass. På den tiden fick barnen vänta till sist och de fick också de små och trasiga päronhalvorna. Så såg barnuppfostran ut förr. Nu har normen för uppfostran svängt och det är därför brukligt att barnen tar först medan de vuxna (femtiotalisterna) återigen sitter där med sina små päron, därav namnet och uttrycket.

Alltså, känns det här bekant för er? Jag har aldrig förr hört uttrycket och en googling ger endast en träff som verkligen berör ämnet. Som vi alla vet fungerar det som så att en träff är ingen träff och två träffar är en sanning (nackdelen är nu bara att det efter mitt inlägg kommer att finnas två träffar…). Min bror Erik hävdar att han och Semlan är små päron men jag menar att det bara rör sig om hittepå från hans sida. Han är ju inte ens född på 50-talet!

Ni ser, jag sa ju att jag skulle ta mig härifrån igen.

Idag var det så återigen dags. Den här gången var det inte ens på min cykel utan på mammas gamla som under några dagar nu får rycka ut igen.

För att vara på den säkra sidan så har jag köpt mig ännu en repsats modell större och räknar därför med att klara helgen utan några som helst problem.

(Ja fast på bilden syns ju bara två i och med att jag står bakom kameran)

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Från “Doktor Glas” skriven av Hjalmar Söderberg

Nu ska vi se…
Jag har som aldrig riktigt fattat tycke för Flickr men jag tänkte att jag skulle ge det en chans till.

“Hej hej!! Länge leve eniro:) de e fina grejer de! XXX från X&X här. Tänkte bara meddela att du numer kan nå mig på xxx x tillsammans me två andra tjejer från X&X på nummer XXX. flytt från XXX är ofta ett känsligt  ämne så var god och håll detta lite tyst.. Tack så mycket. Du är jätte välkommen dit. XXX.

Det ni. Jag förstår dock inte alls vad Eniro har med det hela att göra. Jovisst, numret det gäller går att hitta där men för att göra det behöver man tja, veta mitt nummer. Även om man nu redan kan det och gör en sökning hittar man inte mycket mer än att det tillhör en Peter Lundgren som fyller år den 25 juni och har namnsdag den 29e juni. Ingenting om var jag bor, vilket i det här fallet bör vara rätt väsentligt. Min (högst sannorlika) gissning är därför att Eniro bara är en täckmantel för “Jag råkade visst få mig med kunddatan då jag flyttade, oops. Nu då jag ändå har stulit den kan jag ju lika gärna använda den till något bra.”.

Så hur förhåller jag mig då till det hela? Mjo det är lite jobbigt eftersom det nya stället ligger längre bort än det gamla. Hade jag bott kvar på min förra adress hade det varit toknära och bra men nu blir det en omväg hur jag än ser på saken. Fast å andra sidan är hon ju rolig och jag vill ju ha en utförlig rapport om det här med SMSet.