Efter en timme, 24 minuter och 26 sekunder insåg jag att jag har sprungit Lidingöloppet MK15 alldeles för långsamt. Ok, egentligen hade jag förstått det några kilometer tidigare men det var så dags då. Då jag aldrig har sprungit loppet tidigare och för den delen inte brukar springa 15 km var det svårt att gissa sig till hur mycket jag kunde ta i utan att bli alltför trött. Jag tog därför det säkra före det osäkra vilket också visade sig på resultatet.
Först, min Nike+-sensor är felkalibrerad, jag lovar att jag inte sprang 1.35 kilometer för långt. Till viss del beror det på att den mäter steglängden och idag stämde den dåligt överens med mina normala steg men det kan ändå inte skilja så mycket (tror jag?). Sen så trodde jag inte att jag skulle tappa riktigt så mycket som jag gjorde där då tre och en halv kilometer återstår. Banprofilen visar visserligen en rolig uppförsbacke men så där illa kändes det inte. Det var förvisso rätt trångt i spåret där också vilket drar ner på takten..
Tacksamt nog insåg jag dock mitt misstag och kunde öka på takten rätt rejält i slutet. Det sista tappet är helt enkelt jag som glömde att stänga av mätningen, det handlar inte om att jag gav upp på upploppet.
Då jag nu känner att jag hade mer att ge och dessutom är långt ifrån i god kondition betyder det bara en sak, ytterligare ett Kebnekaise, eller med andra ord ännu en sak jag måste göra om. Målet är då att komma bland de 300 bästa i motionsklassen istället för att som nu komma på plats 1005 av 3646. Jag behöver då bara kapa tiden med tio minuter och det känns inte alls omöjligt. Sen när det är gjort kanske jag vågar mig på hela distansen också.
PS. Jo jag bör se över mitt knä, aj aj aj är bara förnamnet.
2 Comments
Snyggt Peter!
Men…en ung man som du, i sina bästa år dessutom, bör kunna stå på lite fortare…
Pyssla om knät, håll uppe flåset i vinter och kör mycket intervaller i sommar (vi kan följas!) så kommer du att kapa tiden rejält…om det spelar nå´n roll, vill säga.
Själv gruvar jag inför 9 mil på skidor i slutet på februari. Kan inte åka rullskidor pga en ond armbåge, så min arm- och magstyrka är obefintligt. Jag är – som Janne skulle ha uttryck det – ett riktigt tunnbröd!
Men jag är bra på att springa, så jag överväger att ta mig fram på det viset i stället. Undrar just om man får det?
Annars har jag (och Karl) just anammat en sport av ett helt annorlunda slag; karate!
Jag var – ska erkännas – grymt skeptisk i början, men nu känns det riktigt roligt.
Nu ska dräkter beställas…sen är det bara…KYIAI!!!
Sov gott!
/Camilla
PS! När Elsa och jag läser Gud som haver vid läggdags är hon mycket noga med att nämna “Peter” när vi räknar upp vilja Gud ska bevara…
Det känns väl fint?!
Jo, som jag skrev ovan är jag allt annat än nöjd med tiden. Självklart har jag tänkt att kapa tiden nästa år, allt annat är ju uteslutet :) Att köra lite löpning tillsammans nästa sommar låter riktigt skoj!
Karate säger du, jag kollade faktiskt upp saken och har tyvärr inte kvar min gamla dräkt, annars hade den kanske passat..
Åhh Elsan, klart det känns fint det där. Det är nästan så att jag blir lite tårögd :) Du får ta och hälsa henne så mycket!
One Trackback
[...] gårdagens kommentar från Camilla (observera särskilt det finfina slutet gällande Elsa) kände jag att det var dags [...]