Nytt land, ny (gammal) stad, blått vatten och självklart sol hela tiden. Efter att ha åkt färja hela natten var det inte ett sant nöje att nästa dag som vanligt promenera runt i +35° och försöka hinna se så mycket som möjligt. Det här med att hinna se så mycket som möjligt har jag väl visserligen bara mig själv att klandra för men ändå..
Att ta sig från den nya delen av Dubrovnik till den gamla går att göra på en rad sätt. Det vanligaste är att man åker buss eller bil, det något mer ovanliga och jobbiga är att gå, gissa vilket jag valde. Om det var värt det låter jag vara osagt men jag fick i alla fall en bild från min betydligt-längre-att-gå-än-vad-som-står-på-kartan-promenad.
Gamla stan är fin som sig bör men ja, inte helt olika alla andra gamla städer. Trånga gränder, dock den här gången dessutom i uppförs-/nedförsbackar. Kanske ett och annat torg, och så vidare. Det finns dock en sak som utmärker Dubrovnik och det är möjligheten att gå upp på den gamla stadsmuren. Väl på plats har man en finfin utsikt där låt säga ett vidvinkelobjektiv faktiskt kan komma till användning. Turen runt muren (ha ha..) är faktiskt längre än man kan tro och efter ett tag blir det rätt tröttsamt att bara se allting snett uppifrån.
Kortfattat: Småmysig stad men kanske inget ställe där man vill stanna en längre tid.