2104 m.ö.h.

2104 meter över havet och Sveriges högsta berg. Jag pratar självklart om Kebnekaise och att jag har kommit levande därifrån. Om mitt minne inte sviker mig var det egentligen Janne som för flera år sedan först uttalade tanken att bege sig upp på toppen. Vi har pratat om det varje sommar men aldrig riktigt kommit till skott förrän nu. Självklart väljer då Janne att banga ur (läs: vara upptagen med jobb). Samuel var länge också en kandidat men föll även han bort på slutet. Kvar var då tre tappra själar, Jonas, Andreas och så jag själv.

Vandringen tog sitt avstamp i Nikkaluokta med Kebnekaise Fjällstation som vårt mål för dagen. 19 kilometer känns på pappret inte som speciellt mycket men har man ryggsäck och rejält med packning med sig blir det genast en annan sak. Jo en annan sak när jag ändå är inne på det här med att vandra, att istället för att skaffa egna skor låna ett par som är två storlekar för stora är inget jag rekommenderar till er andra som har tänkt göra samma sak.. Allt som allt tog sträckan sina modiga fem timmar vilket såhär i efterhand är alldeles för mycket. På vägen hem kapade vi visserligen en halvtimme vilket får ses som bra med tanke på fötternas och knänas skick men det är ändå för mycket. Mindre packning, skor i rätt storlek och mer driv är receptet om man vill gå fort. Om man är där för att titta på naturen är det dock fel melodi. Ska jag vara ärlig är det först då jag tittade på korten som jag insåg hur vackert det var, under resans gång var jag mest inriktad på att sätta den ena foten framför den andra och titta ner i backen så mycket som möjligt för att inte ramla.

Andreas till vänster, Jonas till höger och “tysken” som vi kallade honom längst fram. Tysken (vi vet egentligen inte varifrån han kom men han såg väldigt tysk ut) och våra vägar möttes många gånger under resans gång då vi höll ett liknande tempo men rastade vid olika tidpunkter.

Tisdagen, dagen för toppförsöket och vi vaknade alldeles för tidigt med tanke på att vi hade semester. Såhär i efterhand var det bra då vandringen ändå tog tio och en halv timme men just då var jag rejält död.

Eller vaknade och vaknade. Då tältet stod i en backe och man mest ändå låg slickad mot fotändan blev det inte så mycket sömn. I bakgrunden skymtar för övrigt Kebnekaise Fjällstation.

Morgonen böjd på ett underbart väder, speciellt med tanke på att väderprognosen hade talat om “ständigt regn” och det var nästan med lätta steg vi begav oss mot toppen. På bilden går vi i Ladtjovagge och är på väg att vika av upp mot Kitteldalen.

Vi valde alltså den Västra leden som visserligen är längre än den Östra men inte heller bjuder på valet att ramla ner i en glaciärspricka.

Kitteldalen bjuder på en hel del sten men det gör i och för sig i stort sett hela vandringen. Rejäla skor är därför varmt rekommenderat. Jo jag vet att jag tjatar om skor men tro mig, ni vill inte gå i dåliga sådana. Bilden nedan visar Vierramvare på vänster sida och Kebnekaise på höger sida. Vierramvare är enligt min mening det värsta på hela vandringen. Det är rejält brant uppför (och tillika nedför) och då man väl nått toppen är det bara att följa leden ner i Kaffedalen och på samma gång förlora 200 höjdmeter. 400 meter upp och 400 meter ner helt i onödan med andra ord. Ord som “spräng bort skiten” och “så jävla onödigt” uttalades av mig fler än en gång om jag säger så.

Toppen på Vierramvare, sa jag att det är vandring på sten som gäller?

Efter Kaffedalen är det bara en enda lång stigning upp mot toppen. Jag var så trött att jag inte orkade ta fram kameran ur väskan och då båda händerna behövdes till vandringen (läs: med händer och fötter) var det inte läge att hålla kameran i ena handen. De sista hundra meterna orkade jag inte bära på väskan längre utan dumpade den åt sitt öde, sorry Henrik, kameran fick dock självklart följa med. Ingen är väl så dum att de drar med sig en extra väska så den kändes i tryggt förvar där uppe vid snöranden.

Snö är det som väntar i slutet och solglasögon rekommenderas. Tror ni Peter hade med sig några sådana? Nejdå men tänk också på alla värdefulla gram jag sparade.

Toppen då? Jo den är rejält liten. Typ svindel-liten och då ska det sägas att jag normalt inte är höjdrädd.

Vandringen ner är samma sak fast tvärt om och med ont i knäna. Den går fortare men inte tillräckligt. Sex timmar upp och fyra och en halv ner är rätt ok men det kan helt klart förbättras. Nu har jag visserligen räknat med pauserna så tiden kapas om de räknas bort.

Väl nere och ja i stort sett under hela resan sa jag “Aldrig mer!” men nu har det börjat vända. Jag kan ärligt talat säga att det är bland, om inte det värsta jag har varit med om men ändå. Jag hade kunnat göra det snabbare och det stör mig. Vill man gå fort så är det till att bo på stationen och därmed skippa tältet vilket väger en del. Maten äter man där så mycket som det går och för själva bestigningen är det bara choklad, nötter och annat med låg vikt och högt energiinnehåll som gäller. Jo en eller två burkar Bullens är helt underbart gott men det väger alldeles för mycket. Skorna ska självklart vara av rätt storlek och ingångna. Det är kallt på toppen (ni såg att det var snö på bilderna va?) och även om det är varmt då man börjar krävs det varmare kläder där uppe. Jag tänker mig moderna grejer men så är jag också lite nano-tokig. Jo just ja, skippa kameran och de där tre objektiven också…

Så var det värt det? Nja jag är egentligen skeptisk. Men, och det är ett stort Men. Man måste ha varit där för att förstå vad det handlar om vilket gör det lite exklusivare och dessutom till en klubb för inbördes beundran vilket alltid uppskattas.

Alla bilderna från resan återfinns HÄR.