Men mot gummi, glas & metall

Jag har ett tag nu insett att jag någon gång i livet kommer att vara med om en trafikolycka. Jag kör en hel del bil, mestadels i (stor)städer eller vägar med mycket trafik och förr eller senare är det dömt att smälla. Eftersom jag är kille ligger det i min natur att anse mig själv vara en bättre förare än genomsnittet och jag har således också räknat ut att då olyckan sker så kommer det självklart inte att vara mitt fel.

Igår small det.

Jag var på väg hem från jobbet, körde strax under 50 km/h och närmade mig en korsning. Till höger just före korsningen ligger det en bensinmack och plötsligt fick föraren framför mig snilleblixten att göra en kraftig inbromsning och svänga in där. Jag ställde mig på bromsen och fick stopp på bilen. Killen bakom mig var dock inte fullt så reaktionssnabb… Smällen kändes precis som jag alltid har inbillat mig att det skulle göra. Snabbt (no shit), oväntat och sen en sorts onaturlig tystnad då hjärnan försöker förstå vad som just hände. Jag kan ärligt talat säga att jag blev rätt så chockad och visste inte riktigt hur jag skulle reagera på det som just träffat mig. Det som kändes mest var väl att nacken inte var sitt vanliga jag. Efter att jag och föraren i bilen bakom pratat igenom saken tog jag den fortfarande kördugliga Audrey och åkte hem. Väl hemma började jag tänka igenom skicket jag befann mig i och efter ett samtal med min pappa var det klart.

Jag åkte in till akuten och fick ett enligt mig professionellt omhändertagande (bra med ett universitetssjukhus i staden inbillar jag mig). Här kan jag inflika att nackkragar är precis så osköna som de ser ut att vara och ja, man känner sig som ett fån då man går runt med en. Jag vill också passa på att nämna att en CT Scan ger ifrån sig ett swooschande ljud och det hela känns rätt hi-tech. Röntgenbilderna visade en liten förskjutning mellan två kotor och det skulle enligt läkarens utsago inte vara så farligt, vad det sen innebär i framtiden låter jag dock vara osagt. Det är hur som helst bra att jag åkte in till sjukhuset direkt om man tänker rent försäkringsmässigt.

På tal om försäkringar så är jag imponerad även där. Mitt försäkringsbolag ringde idag upp mig och frågade hur jag mådde, om de kunde hjälpa till med något direkt och vad som skulle ske härnäst. Killen som körde på mig har samma bolag som mig och han hade ringt dit igår och anmält skadan. Jag behöver således inte ens göra någon anmälan annat än den om värken i nacken. Smidigt värre.

Vad som nu stundar är att återställa Audrey till sin forna glans och att min nacke förhoppningsvis blir bättre snart. Den gör ärligt talat rätt ont.