Det här med att bli vuxen är för mig ett stort steg. Eller rättare sagt, steget i sig kanske inte är så stort, men att komma överens med vad det betyder att vara vuxen är desto större (och svårare). Det kanske till och med är så att jag redan är vuxen fastän jag inte vet om det själv? Sett till min ålder så bör jag vara vuxen, likaså om man definierar vuxen som då man kan klara sig själv. Tänker vi istället i termerna barn, giftemål och sådana saker och att de på något sätt bör vara inblandade är det dock långt kvar. Jag tycker för övrigt inte heller att det är rätt att det ska krävas andra människor för att bli vuxen så det kan vi släppa direkt.
Där för några veckor sedan kom det i mitt huvud upp en så ofantligt utarbetad, vattentät och mogen definition av vad som krävs för att räknas som “vuxen” att bara tanken i sig skulle räcka och bli över. Jag var mäkta nöjd med att jag äntligen funnit vad jag letade efter. Glad i hågen insåg jag också att jag ännu inte riktigt var vuxen (i mina ögon) men att det inte var långt tid – och det kändes faktiskt helt ok. Tyvärr så har jag nu helt glömt bort vad det hela gick ut på. Jag har under hela dagen försökt återskapa situationen då tanken uppstod och hur jag kan ha resonerat för att komma fram till denna så fulländade slutsats, självklart utan att lyckas. Jag kan, och nu vill jag verkligen trycka på “kan”, ha berättat den för Hanna först men det är långtifrån säkert. Om jag gjorde det så är risken stor att hon inte heller minns. Jag är nu rädd att en av mina större insikter i livet nu har gått förlorad och att jag återigen blir fast i detta limbo mellan jag-vet-inte-vad och “vuxen”. Typiskt.