Det här med att bli vuxen är för mig ett stort steg. Eller rättare sagt, steget i sig kanske inte är så stort, men att komma överens med vad det betyder att vara vuxen är desto större (och svårare). Det kanske till och med är så att jag redan är vuxen fastän jag inte vet om det själv? Sett till min ålder så bör jag vara vuxen, likaså om man definierar vuxen som då man kan klara sig själv. Tänker vi istället i termerna barn, giftemål och sådana saker och att de på något sätt bör vara inblandade är det dock långt kvar. Jag tycker för övrigt inte heller att det är rätt att det ska krävas andra människor för att bli vuxen så det kan vi släppa direkt.
Där för några veckor sedan kom det i mitt huvud upp en så ofantligt utarbetad, vattentät och mogen definition av vad som krävs för att räknas som “vuxen” att bara tanken i sig skulle räcka och bli över. Jag var mäkta nöjd med att jag äntligen funnit vad jag letade efter. Glad i hågen insåg jag också att jag ännu inte riktigt var vuxen (i mina ögon) men att det inte var långt tid - och det kändes faktiskt helt ok. Tyvärr så har jag nu helt glömt bort vad det hela gick ut på. Jag har under hela dagen försökt återskapa situationen då tanken uppstod och hur jag kan ha resonerat för att komma fram till denna så fulländade slutsats, självklart utan att lyckas. Jag kan, och nu vill jag verkligen trycka på “kan”, ha berättat den för Hanna först men det är långtifrån säkert. Om jag gjorde det så är risken stor att hon inte heller minns. Jag är nu rädd att en av mina större insikter i livet nu har gått förlorad och att jag återigen blir fast i detta limbo mellan jag-vet-inte-vad och “vuxen”. Typiskt.
Passande nog så dök den upp igår då jag ändå hade min veckovila. Ni det vet tar på krafterna att ha jour (även om det som i mitt fall resulterade i noll incidenter) så självklart är jag då berättigad till lite betald ledighet. Jaja så mycket för ledigheten om man ändå inte kan göra något vettigt av den. Då jag brukar bli sjuk handlar det vanligtvis av ett dygn konstant sängliggande där känslan av att bara finnas till gör tillräckligt ont, såsom om värken i lederna och huvudet inte skulle räcka till… Den här gången är det dock annorlunda då jag verkar ha gått och dragit på mig en vanlig förkylning + feber på det. Nackdelen är att allting blir så mycket jobbigare att göra och det enda jag vill är egentligen att sova, sova, sova. Fördelen är att allting snurrar på lite roligt då jag väl är uppe och går. Det gäller att hitta något positivt i allt antar jag…
Det finns nu två sätt att tackla min kycklinghet. Antingen försöker jag ignorera mitt tillstånd och låtsas att allting är fina fisken, eller så tar jag det som en riktig karl som blivit förkyld och bäddar ner mig igen. Det senare inkluderar också att berätta om hur jävla synd det är om mig och hur sjuk jag verkligen är. Då jag ändå måste iväg snart så gissar jag att alternativ två inte är realistiskt.
Hur kan man inte annat än älska sccchhhh, sccchhhh, tcjcopopp-tcjcopopp, stjop, stjop, oooooaaaaaaaa? (Jo jag vet, jag skulle verkligen behöva den riktiga texten för det där är minst sagt otydbart)
Uppdatering: Sch-uuung, sch-uuung, sch-du-dung, sch-du-dung, tsch-ooo, tsch-ooo, oooo- oooo. Nu blev allt så mycket tydligare.
En av fördelarna med att ofta sitta ute hos kunder är att man på nära håll får se hur företag inom de mest olika branscher är uppbyggda. Stället jag sitter på just nu känns verkligen inte som Sverige 2008. Hiearkin är otroligt påtaglig och nästan skrämmande. Ju högre upp i huset du sitter desto mer är du uppenbart värd och tro mig, det märks. På något märkligt sätt har jag lyckats hamna dörr i dörr med de högsta hönsen på en av Sveriges största och lönsammaste koncerner och det är verkligen en annan värld. För er som är bekanta med er Karl-Bertil så säger jag bara “Byrådirektör H. K. Bergdahl, mahognyport och husa”, bokstavligt talat.
Just nu får jag betalt för att göra ingenting. Då jag på bara några minuter ska sova så får jag betalt för det också. Det kan helt enkelt inte bli bättre än så! Vi vet väl alla vad som är det bästa att göra på arbetstid (Henrik och Erik vet det i alla fall), jag är ledsen men att sova och få betalt för det tar faktiskt förstaplatsen. Visst, det förväntas självklart en motprestation från min sida om det nu skulle råka hända någonting av vikt men då det med största sannorlikhet inte gör det så innebär det här egentligen att jag får pengar barasådär. Dessutom så svarar jag ändå i telefon i vanliga fall så den enda skillnaden mot tidigare är att jag får betalt för det. Ja som ni säkert har räknat ut så har jag beredskap/jour. En vecka i stöten och ungefär varannan månad handlar det om och det passar mig perfekt. Jag ska inte säga att det är ofantligt bra betalt men visst blir det ändå ett tillskott. Extra bra blir det under vecka 52 då jag enligt schemat också har jour. Storhelg = $$$.
Jag vet inte, vad säger ni om jour? Säljer man sig själv alldeles för lätt eller är det värt pengarna att vara tillgänglig 24 timmar om dygnet? Nu går jag förvisso inte ut med några siffror på vad jag tjänar på det hela men jag tror inte heller att det behövs. Det handlar mer om ett generellt ställningstagande huruvida det är värt att offra sin fritid till förmån för sitt jobb? Jobb för mig är egentligen bara ett sätt att ha råd med fritid. Hade jag varit ekonomiskt oberoende så skulle jag aldrig jobba seriöst igen. Att göra några timmar i veckan är en sak men inte en chans att det skulle bli 40+.
Jag vet inte riktigt om jag här klagar bara för klagandets skull eller om det verkligen finns belägg för mitt tyckande. Hur som helst. För ett tag sedan köpte jag på Biltema nya torkarblad till Audrey, ma petite voiture française, problemet är dock att de är för bra. Jag citerar:
Denna nya generation torkarblad torkar inte bara bort vatten och smuts, utan gör vindrutan vattenavvisande och är dessutom nästan helt ljudlösa. När torkarbladen sveper över vindrutan läggs en osynlig grafitbaserad skyddshinna på rutan. Denna hinna gör så att vatten och smuts inte fäster på rutan, utan den bokstavligen rinner bort. Hinnan minskar dessutom friktionen mellan rutan och torkarbladen vilket gör att torkarbladen går betydligt tystare än vanliga torkarblad av gummi. Sikten i regn och slask förbättras avsevärt, och torkförmågan är fullt jämförbar med de betydligt dyrare torkarbladen av silikon. Inga mer gnisslande torkarblad när det duggregnar! Levereras med adaptrar som passar de flesta bilmodeller.
Ja, vindrutan blir otroligt vattenavvisande vilket i sig är en bra sak. Ja, torkarbladen tar också med sig allt vatten och rutan blir snustorr direkt. Nackdelen med detta är att det måste regna fruktansvärt mycket innan det ens är lönt att använda vindrutetorkarna. Vid spöregn så räcker det gott och väl att använda intervalläget, det mesta vattnet rinner bort av sig själv ändå. Samtidigt som man vill att torkarbladen ska ta med sig allt vatten behövs det också lämnas en tunn tunn vattenfilm som bladen kan glida på, annars gnisslar det. I mitt fall är bladen helt enkelt för bra. Förhoppningsvis blir de snart lagom mycket sämre så jag slipper gnisslet vid duggregn.
Så nu undrar jag om det är berättigat att klaga på någonting som helt enkelt är för bra? Vindrutetorkarnas uppgift är att torka bort regn vilket de med bravur gör så det känns inte helt rätt att ifrågasätta ett utmärkt resultat. Ändå önskar jag att de kanske inte var fullt så bra…
Jag vill inte kalla det här för tvångstankar men på sätt och vis är det inte helt fel.
Då man ska skiljas ifrån varandra, inte nu skiljasskiljas utan bara säga “hej då” och inte ses på ett tag så vill jag att det görs på rätt sätt. Det hela har sin grund i att det trots allt kan hända någonting som medför att man aldrig ses igen. För att ta ett exempel: Låt säga att man bara går ifrån varandra utan att ha sagt “Hej då” eller vad som nu passar för stunden och att den ena sen dör i en bilolycka, ja då känns det i alla fall lite lättare om avskedet gjordes på rätt sätt. Eller om man ska sova och inte har sagt godnatt utan bara somnar och sen så kommer det en meteorit och kraschar i huset man bor i och dödar den ena, då är det inte bra att ha somnat barasådär. Eller om man bråkar och den ena smäller igen dörren och springer iväg och ramlar på våta löv för att sekunden senare spräcka skallen mot en sten, då är det rent utav fruktansvärt att ens sista ord i livet till varandra säkerligen inte var de snällaste.
Exempelvis så är inte “Men kanske inte till den där tröjan” bra sista ord att säga. Visserligen kan det ge ett och annat leende då det bara är så konstigt i sig men det blir ändå inte rätt. Nu menar jag inte att varje gång bör ses som den sista i livet, bara att det kan vara en fin sak att tänka på. Alternativt att man inte alls behöver tänka på det och att det bara är jag som är konstig…
Ja jag är medveten om att risken att mina exempel ska inträffa inte är stor men vill du verkligen chansa?
Charmigt lantställe med trevlig trädgårdstomt i en idyllisk byamiljö med baksida mot åkermark. Rymligt bostadshus med entre till en trevlig hall där du möts av ljuset från den öppna spisen, stort härligt lantkök, fyra sovrum + inredningsbar yta på övre plan, ca 35 kvm. Trädgården erbjuder en oas med äppelträd och massor av blommor! Ekonomibyggnad på ca 300 kvm med en loge i två plan, traktorgarage, hölider och fd. lagård som nyttjas som pannrum. Låg driftskostnad med fliseldning! De 6 ha åkermark erbjuder självklart hästägare ett bra läge!
Som en motreaktion till den senaste tidens kommentarer kring mina oseriösa och oviktiga inlägg tänker jag nu göra tvärt emot det föreslagna och istället fortsätta vara ytlig. (Den som är uppmärksam kan förstå att det här inlägget har fått ligga opublicerat ett tag nu men det må så vara. Tanken var i alla fall att det skulle ha postats tidigare men det har bara inte riktigt blivit av.)
Rubriken må vara något missvisande och ni tror kanske att jag ska skriva om en snygg kille jag sett men icke, istället handlar det (självklart) om mig själv. Kortfattat: Jag vill vara en snygg kille. En sån kille som folk i största allmänhet tycker är snygg. Jag tror faktiskt att det skulle underlätta en hel del. Självklart måste jag också i så fall förstå att jag är snygg i andras ögon, annars är det ju inte värt någonting för min egen del. Inte så att jag skulle bli dryg eller något liknande utan mer bara att jag vore medveten om det. Varför vill jag då vara en snygg kille? Ja ska jag vara helt ärlig så tänker jag mig något i stil med att om jag inte har något att komma med i en viss situation så kan jag i alla fall vara snygg vilket alltid är något. Jag är helt övertygad om att det finns en massa fördelar med att räknas som snygg, även om jag inte direkt kan komma på några just nu, annat än att det bara skulle kännas bättre. Jo jag är medveten om att det hela inte är värst genomtänkt och att det säkerligen finns en hel del jag missat men jag är åtminstone ärlig i det jag skriver, rakt från hjärtat och allt!
Jag vill bara klargöra en sak. Det här är inte ett inlägg där jag fiskar efter att ni ska svara “Men du är snygg Peter!”, ni må svara det men på det stora hela skulle det inte hjälpa nämnvärt då jag ändå inte själv håller med. Nu då jag inte tänker efter så mycket så kanske jag är snygg men inte har förstått det själv? Vilken miss i så fall.
Jo jag håller med, detta är inte ett av mina bättre inlägg men det var någonting att göra medan man väntar.
Jag har insett att jag valt helt fel yrke. Istället för att jobba med telekom så vill jag rädda världen! Visst är det roligt att folk kan prata i telefon och få information om hänvisade anknytningar eller för den delen knappa sig fram genom oändliga IVR-menyer men det känns ändå inte helt nödvändigt. Då jag går hem för dagen får jag inte riktigt känslan av att jag gjort världen till en bättre plats. Jag vill att känslan ska vara “JA!” istället för “jaha, och vad blev bättre av det där?”. Tacksamt nog är det inte helt kört för min del. Förra veckan såg jag plötsligt en ny skylt som gjorde det hela åtminstone lite lite lite bättre.
Det hela har sin grund i att företaget jag jobbar på tydligen är en av Naturskyddsföreningens guldsponsorer och att de har i sin tur har tagit fram lite material man kan sätta upp på kontoret (om man tycker om att skryta).
Men allvarligt. Hur kan man ens ha ett så löjligt jobb som jag har då det finns så mycket viktigare saker att arbeta med? Suck, det känns ärligt talat inte bra det här.
