Å ena sidan är jag en ohyggligt nyfiken person, men å andra sidan finns det också tillfällen då jag inser att det är bättre att ingenting veta och bara leva i min lilla bubbla. Då det är jag själv som sätter upp gränserna för vad jag ”bör” veta och vad jag helst inte ska ha en aning om är det enkelt men då fler människor är inblandade blir det svårare. I förrgår var en sådan gång. Jag fick helt enkelt reda på mer information än jag bad om, ja ska sanningen fram så bad jag inte ens om den utan fick den serverad ändå. I ett desperat försök att lindra skadan bad jag vänligen men bestämt om att jag inte ville höra något mer, och jag inser såhär i efterhand att det bara gjorde saken värre. Ska jag vara helt ärlig så förstod jag redan då att det hade varit bättre att höra allting är bara vissa bitar men envis och tjurig som jag är höll jag fast vid mitt ”jag vill inte veta”. För det första så är det inte rätt att vägra lyssna på någon som vill förklara och för det andra så är jag nu fast i ett ingenmansland där jag visserligen vet en del för mycket men ändå också alldeles för lite. Hur jag än väljer att se på det så gjorde jag fel val.
Så vad har jag då lärt mig av det här? Jo att det bara är dumt att förneka vissa saker och bara låsas som att de inte finns. Det är bättre att fråga och även om sanningen kanske inte är den man vill höra så är den i alla fall verklig, till skillnad från det jag så lätt hittar på i min fantasi.
Det är inte lätt att vara mig, men det blir lättare för var dag som går.