Som jag brukar säga

Jag hade tänkt skriva något här igår (egentligen förrgår) men jag hann inte riktigt. Resten av veckan (nåja) kommer jag att sitta upptagen i möten och på kvällarna kommer jag att vara upptagen med? Ja det kan ni gott fundera på. Hur som helst, förvänta er inga stordåd till inlägg de närmsta dagarna. Nu måste jag sova för snart är det åter dags att stiga upp och mötas av en ny dag här i Stockholm. Förhoppningsvis utan regn, för något paraply packade jag inte med mig då jag åkte iväg i all hast.

Fast i det här fallet så gör den faktiskt det, i alla fall den riktiga hissen. Den stannar snällt som den ska på våning fyra de gånger som jag bemödar mig med att åka i den (vilket är mycket sällan). Jag däremot, jag stannar alltid på våning tre. Jag har ändå bott här några månader nu och jag borde ha lärt mig hur långt det är kvar, likväl slutar det med att jag varje gång inser att det är en våning till. Lurigheten ligger i att det inte finns någonting i trapphuset som visar på vilken våning jag befinner mig, allt ser likadant ut! Jag är övertygad om att jag skulle springa rätt direkt om jag bara slutade tänka på saken men det verkar vara helt omöjligt. Nåväl, jag får vara glad att jag inte springer för långt, det om något hade varit riktigt jobbigt.

Hmm, varför känns det här så bekant?

Egentligen skulle jag ha skrivit det här igår men i min jakt på dåliga rubriker kunde jag inte låta bli att vänta till idag.

Jo såhär är det. Jag bor i en bostadsrätt och det kan ställa helt andra krav på gemenskap grannar emellan än om man bara hyr sin bostad. Den här föreningen har bestämt att det är toksmart att själv klippa gräset på gården och städa trapphuset för att spara en och annan krona. Det finns därför en lista nere i tvättstugan där veckor och ens lägenhetsnummer står uppskrivna. Jag har hela tiden bävat inför att det skulle bli min tur och till sist blev det oundvikligt. Ska sanningen fram så är det inte riktigt min tur än men jag genomförde ett snabbt byte då jag inte kan närvara nästa vecka (det gäller att alltid vara på resa).

Vy över den enorma gräsmattan, ja alltså för att vara Göteborgs innerstad. Perspektivet gör att den ser helt plan ut men det stämmer inte alls. I själva verket är det bara en backe så gräsklippningen består mest av att putta på klipparen uppför eller hålla fast den då den vill slita sig ur händerna i nedförsbacken. Ni ser förövrigt också att jag dagen till ära är iklädd en lila tröja och är innehavare till en Nikonkamera.

Ska jag vara ärlig är jag mäkta nöjd både med min gräsklippning och med städningen. Om nu folk bara slutade upp att gå i trappen hela tiden så det fick fortsätta att hålla sig fint…

Dagens, veckans, månadens, ja kanske årets bästa insättning på ett av mina bankkonton:

290 Presentbananer!

Ok, jag erkänner att jag är lite trött just nu och det påverkar humornivån. De där tjugo timmarna jag arbetade igår/inatt känns såhär i efterhand som lite jobbigt. Speciellt då det var dags att stiga upp igen efter två timmars vila och återvända till kunden.

“De små päronens generation”, känner ni överhuvudtaget till uttrycket?

För att sammanfatta liknelsen:

På 50-talet blev det ohyggligt inne att till efterrätt äta konserverade päron tillsammans med grädde eller glass. På den tiden fick barnen vänta till sist och de fick också de små och trasiga päronhalvorna. Så såg barnuppfostran ut förr. Nu har normen för uppfostran svängt och det är därför brukligt att barnen tar först medan de vuxna (femtiotalisterna) återigen sitter där med sina små päron, därav namnet och uttrycket.

Alltså, känns det här bekant för er? Jag har aldrig förr hört uttrycket och en googling ger endast en träff som verkligen berör ämnet. Som vi alla vet fungerar det som så att en träff är ingen träff och två träffar är en sanning (nackdelen är nu bara att det efter mitt inlägg kommer att finnas två träffar…). Min bror Erik hävdar att han och Semlan är små päron men jag menar att det bara rör sig om hittepå från hans sida. Han är ju inte ens född på 50-talet!

Att börja räkna upp de sammanträffanden som jag skrivit om här på bloggen tänker jag inte göra, ja förutom del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8 då. Det finns fler men det kan vi ta en annan gång.

Jag jobbar just nu, eller rättare sagt så står jag och väntar på att andra ska jobba klart så att jag får testa av mina saker (som jag vet kommer fungera) och gå hem. Kunden för dagen tänker jag som vanligt inte nämna namnet på men det är i alla fall ett sådant där företag som sysslar med ohyggligt tråkiga saker och som alla ekonomer vill jobba på. Hur som helst.

Det är alltid lite småroligt att logga in på andra människors datorer och framförallt valen av bakgrundsbilder brukar generera ett och annat leende. Döm om min förvåning då jag står (sitter) ansikte mot ansikte mot en kille vilken jag både gått i samma klass och spelat i samma fotbollslag som. Där, på en någon för mig helt främmande människas dator finns han som bakgrundsbild. Helt otroligt, och lite skrämmande.

Jag har insett att min standardfras då någon frågar vad jag jobbar med består av orden “det är lite komplicerat”. Där ett tag sa jag bara “hänvisningssystem” men inte blev någon klokare av det. Erfarenhetsmässigt så har jag förstått att den stora massan inte är det minsta intresserade heller utan det är snarare en standardfråga man ställer bara för att. “Det är lite komplicerat” brukar följas av, “ja inom data/tele” och det räcker gott för nästintill alla. Men samtidigt som detta underlättar både för mig och andra känns det inte helt rätt. Det finns trots allt vissa som verkligen undrar vad jag sysslar med och att då säga “det är lite komplicerat” blir lite som att säga “det här kommer du aldrig förstå, det är alldeles för svårt för en sån som dig” och det är minst sagt nedvärderande. Jag tänker på det varje gång jag tar till min fras och det känns inte bra. Finns det någon vettig lösning på mitt problem?

Nu är det mycket möjligt att jag gör en höna av en fjäder här men det må så vara, det här är en sak som jag länge har funderat kring och känner att jag måste få ut.

Toalettlocket, uppe eller nere? Obeservera nu att jag inte pratar om ringen, det är en viktig fråga i sig och den är förvisso också relaterad till min frågeställning men jag känner samtidigt att den till viss del är könsbunden och därför har jag valt att lämna den utanför mitt fortsatta resonemang.

Att jag fäller ner locket finns det flera anledningar till:

1. Vinddraget. Ha locket öppet, spola i toaletten och stå tillräckligt nära. Du kommer nu känna att det uppstår ett rätt så rejält vinddrag. Detta vinddrag drar med sig partiklar av både det ena och det andra ut ur toaletten. Någonting som har varit i toalettstolen vill jag inte ha upp i badrummet (och på min tandborste).
2. Murphys lag. Är det någon gång man tappar någonting i badrummet så är det de gånger locket på toaletten är uppfällt. Självklart står man lagom nära toaletten eller så får saken man tappar en otrolig, ja nästintill omöjlig studs och faller i.
3. Tänk på barnen (och djuren). Befinner det sig små djur (som opraktiskt nog kan hoppa) eller för den delen små barn i husen finns det en risk att de faller i. Den kanske inte är stor, men den finns där.
4. Återställ till ursprungsskick. Om det finns något som går att kalla för normalpositionen för en tolaettstol så är det med både ring och lock nedfällda. Det är så den är tillverkad och varför då inte återställa den till ursprungsskicket?
5. Den är vackrare så. Ok, jag får villigt erkänna att en toalettstol inte är speciellt vacker att titta på men får jag välja mellan en där locket är uppe och en där locket är nere tar jag den senare alla dagar i veckan. Det är inte vackert att titta ner i ett hål gjort för avföring.
6. Gör du så med dina skåpluckor? Jovisst, det är säkert jättepraktiskt att lämna alla skåpluckor öppna eller att inte ens ha några luckor alls, men ändå så har vi det och ändå så stänger vi dem. Varför ska luckan på toalettstolen då stå öppen hela tiden?

Som jag ser det så finns det bara en praktisk anledning till att lämna locket i en upprätt position och det är just för att det är smidigt. Gör alla i en familj så är det mycket enkelt att vid behov bara sätta sig ner och att sen spola då man är klar. Enda gången man behöver röra vid toletten är just då du sitter på den och då du spolar, aldrig för att fälla upp och ner på locket. Ja smidigt är bra men snälla nån, det offrar jag så gärna för att slippa flygande bajs.

Så hur ska man då göra hos någon som har locket uppfällt? Här kan man tro att Magdalena Ribbing har svar på tal men tyvärr, hon tar förvisso upp delar av problematiken men frågan är ändå till stor del obesvarad. Jag har själv lyckats hitta tre möjligheter:

1. Sätt dig ner, gör dina behov, spola. Detta är smidigt men då har vi bajsproblemet igen.
2. Sätt dig ner, gör dina behov, fäll ner locket, spola, fäll upp ringen. Denna metod löser problemet med flygande partiklar men innebär samtidigt onödigt merarbete och framförallt så viker man sig för någonting som är fel.
3. Sätt dig ner, gör dina behov, fäll ner locket, spola. Här gör du en tyst protest. Du visar att du har kommit ett steg längre och står för din sak. Nackdelen i det här fallet är att det på ett helt annat sätt nu är möjligt att kartlägga dina toalettvanor. Är du den enda som fäller ner locket går det snabbt att se när du har varit framme.

Jag vet ärligt talat inte vilket alternativ som är bäst. Ettan känns utesluten men att gå direkt till trean kan kräva lite mod och vem vet vilka konsekvenser ett nedfällt lock kan få? Det bästa är kanske ändå att ta seden dit man kommer även om det inte känns rätt?

Packa Peters kappsäck, puss och kram och hejdåmiddag och hela faderullan, bara för att sen återvända fem dagar senare. Den här gången ska jag dessutom vara riktigt vuxen och ha hyrbil då jag hälsar på hemhemma. Nu då jag tänker på det så tror jag inte det går att vara mer vuxen än att ha hyrbil då man åker hem? Att jag sen ska ha den i jobbet kanske jag bör nämna så att ni nu inte tror att jag har gått och blivit gammal över en natt…

Ni ser, jag sa ju att jag skulle ta mig härifrån igen.

Vet ni vad jag gör just nu, ja förutom att jag skriver här? Jo jag tränar mig på nagellacksfärger, det trodde ni inte om mig va!? Det är sedan tidigare känt att jag och vissa färger inte riktigt går så bra ihop och jag sitter nu och försöker bättra på min relation till rosa och röd.

Jo jag är medveten om att jag är konstig men detta är för mig ett stort problem. Seriöst alltså. Nu då jag tittar på alla (de är fler än fyra) nyanser av rosa så finns det vissa som är svårare att acceptera än andra. Jag antar att jag aldrig kommer se dem som rosa men ändå acceptera att andra tycker det och snällt bara hålla med (fast jag i tysthet ändå anser att det är fel).

Ahh, underbart är kort. Tillbaka till jobbet och tillbaka till mer normala kvällar. Ikväll är det visst ett företag där på andra sidan älven med en massa bilar och en glad gubbe som jag ska gästspela för. Tacksamt nog är tiden satt till 20:00 istället för den mer normala 02:00 så jag är glad.

Nervöst? Jo faktiskt. Lite nervositet är alltid bra, nervositet som kommer ifrån “detta är aldrig någonsin testat men kan fungera i teorin” är sämre. Gissa vilken typ det rör sig om nu?

Ja! Spöregn, snålblåst och en doft av tång - det är underbart att vara tillbaka… Nu ska jag bara se till att ta mig härifrån igen.

Jag har under den gångna veckan vid (om jag nu inte har fel här) två tillfällen blivit betydligt mer påverkad av vad någon har sagt och gjort än jag har velat erkänna för mig själv. Hur till synes små saker har rubbat mina cirklar så till den milda grad att jag inte längre ens visste var jag hade mig själv. Utåt sett har jag sagt en sak, till mig själv har sagt samma sak och jag har även trott att jag trodde på det jag själv sa, men ändå så kändes det inte rätt. Det var inte nu så att jag ljög för mig själv, nej jag trodde verkligen att jag ansåg en sak fast trots detta var det någonting som inte stämde. Magkänsla är nog rätt ord? Men det kändes inte i magen, mer i jag vet inte var. Huvudet kanske? Tom och full och jag-vet-inte-vad på en och samma gång. Hela tiden försökte jag övertyga mig själv om att tycka en sak och hela tiden blev det bara fel. Eller inte ens övertyga för jag trodde ju på mig själv? Hade jag försökt lura mig själv så förstår jag faktiskt om det någonstans hade tagit emot men nu var det inte ens så. Eller så lurar jag bara mig själv genom att säga att jag inte försökte lura mig själv?

Jag inser nu att det här inte riktigt går att beskriva så det är kanske bäst att jag bara lägger ner försöket. Nu är jag dessutom ändå framme så.

Å ena sidan är jag en ohyggligt nyfiken person, men å andra sidan finns det också tillfällen då jag inser att det är bättre att ingenting veta och bara leva i min lilla bubbla. Då det är jag själv som sätter upp gränserna för vad jag ”bör” veta och vad jag helst inte ska ha en aning om är det enkelt men då fler människor är inblandade blir det svårare. I förrgår var en sådan gång. Jag fick helt enkelt reda på mer information än jag bad om, ja ska sanningen fram så bad jag inte ens om den utan fick den serverad ändå. I ett desperat försök att lindra skadan bad jag vänligen men bestämt om att jag inte ville höra något mer, och jag inser såhär i efterhand att det bara gjorde saken värre. Ska jag vara helt ärlig så förstod jag redan då att det hade varit bättre att höra allting är bara vissa bitar men envis och tjurig som jag är höll jag fast vid mitt ”jag vill inte veta”. För det första så är det inte rätt att vägra lyssna på någon som vill förklara och för det andra så är jag nu fast i ett ingenmansland där jag visserligen vet en del för mycket men ändå också alldeles för lite. Hur jag än väljer att se på det så gjorde jag fel val.

Så vad har jag då lärt mig av det här? Jo att det bara är dumt att förneka vissa saker och bara låsas som att de inte finns. Det är bättre att fråga och även om sanningen kanske inte är den man vill höra så är den i alla fall verklig, till skillnad från det jag så lätt hittar på i min fantasi.

Det är inte lätt att vara mig, men det blir lättare för var dag som går.

Det gör ont att veta men lika ont att undra.