Livserfarenhet, smaka på ordet. Det ligger bra i munnen, låter lagom ovanligt och klokt och dessutom är det inte uttjatat.
Jag och min mamma hade en diskussion häromdagen och i ett trängt läge kom ordet till mig som en räddande ängel. Istället för att raskt möta ett nederlag vände jag ämnet till min fördel och kallade det hela för just livserfarenhet. Om jag får säga det själv så är det lysande! I stort sett allting går att klassa som en erfarenhet och jag resonerar som så att man alltid lär sig någonting. Hoppar vi över några steg på vägen och istället direkt går till slutsatsen på hela resonemanget så lyder den något i stil med att “jo… det kanske var dumt det där, men nu har jag lärt mig någonting och tar det med mig”, eller med andra ord livserfarenhet. Vem kan säga emot det? Jag tänker därför börja använda mig av ordet i tid (och antagligen otid också). Observanta bloggläsare vet att jag redan har tjuvstartat lite smått. Jag kunde inte riktigt hålla mig och sen var det en så bra avslutning på meningen.
Den enda nackdelen är att det i själva verket handlar om en ämnesglidning och egentligen inte ett riktigt svar. Ja det håller jag med om men samtidigt räcker det långt ändå. Alla vill ändå höra att man har lärt sig någonting och kan man bara visa det så är det inte ens säkert att ett (rakt) svar är nödvändigt. Att jag nu går ut och talar om problematiken i att använda ordet kan vid en första anblick vittna om en viss dumhet från min sida men icke. Jag vet precis vad jag sysslar med.