Som jag brukar säga

Det här känns som en fin avslutning på PDOL.

I don’t care if Monday’s blue
Tuesday’s grey and Wednesday too
Thursday I don’t care about you
It’s Friday, I’m in love

Fast den som följer bloggen min vet ju redan det här. Inte nog med att jag är en hejare på att sy, jag är också ett proffs på att laga punkteringar!

Idag var det så återigen dags. Den här gången var det inte ens på min cykel utan på mammas gamla som under några dagar nu får rycka ut igen.

För att vara på den säkra sidan så har jag köpt mig ännu en repsats modell större och räknar därför med att klara helgen utan några som helst problem.

Tre personer, tre datorer, hela världen för våra fötter.

(Ja fast på bilden syns ju bara två i och med att jag står bakom kameran)

Peter: det är råååjta nu
och konstigt nog är det torrare än igår?

Erik: råååjta är listig
man blir lurad
eg. var det mycket torrare igår

Peter: ahh du menar att den uppmätta luftfuktigheten egentligen inte har något med den verkliga råååjta-luftfuktigheten att göra?

Erik: precis!
råååjta är råååjta!

Ja så var den över oss igen alltså. Den är listig den där råååjtan.

Ödmjuk som jag är har jag aldrig nämnt att jag är en hejare på att sy! Många killar drar sig för att plocka fram nål och tråd eller en symaskin, jag är snarare tvärt om och ser det som ett mycket bra kunskap att behärska. Nyss fick sig mina A.P.C en omgång och det var verkligen på tiden. De har tidigare fått sig tre temporära lagningar med nål och tråd men den här gången plockade jag fram det stora artilleriet. Det vill säga en symaskin och ett annat par jeans att stjäla tyg ifrån.

Om jag får säga det själv så blev det riktigt bra. De lite galna stygnen lite här och där över lapparna syns bara på insidan och fyller sitt syfte väl. Nu befinner sig jeansen i tvättmaskinen efter 14 otvättade månader skylandes mina ben. Den sista tiden har de luktat lite väl mycket och jag kände att det fick vara nog nu. Resultatet får jag visa en annan dag. Just nu finns det logiskt nog bara “före”-bilder att tillgå.

Så kom ihåg det här. Jag är ett kap! Jag både kan sy och så är jag fruktansvärt ödmjuk och inte alls skrytsam, nästintill på gränsen till alldeles för blygsam om jag får säga det själv.

Via all fin statistik jag får ut så ser jag vilka sökord som gör att ni har hittat hit till bloggen. Detta brukar vara roligt i sig men ibland är det mest förvirrande. Igår hade jag tre sökningar på site:www.peterlundgren.net peter lundgren. Varför använder man sig av en site: och sen söker på “peter lundgren” på en URL som heter just peterlundgren. Vad har jag missat? Åhh all denna nyfikenhet som bor inom mig. Varför?

Livserfarenhet, smaka på ordet. Det ligger bra i munnen, låter lagom ovanligt och klokt och dessutom är det inte uttjatat.

Jag och min mamma hade en diskussion häromdagen och i ett trängt läge kom ordet till mig som en räddande ängel. Istället för att raskt möta ett nederlag vände jag ämnet till min fördel och kallade det hela för just livserfarenhet. Om jag får säga det själv så är det lysande! I stort sett allting går att klassa som en erfarenhet och jag resonerar som så att man alltid lär sig någonting. Hoppar vi över några steg på vägen och istället direkt går till slutsatsen på hela resonemanget så lyder den något i stil med att “jo… det kanske var dumt det där, men nu har jag lärt mig någonting och tar det med mig”, eller med andra ord livserfarenhet. Vem kan säga emot det? Jag tänker därför börja använda mig av ordet i tid (och antagligen otid också). Observanta bloggläsare vet att jag redan har tjuvstartat lite smått. Jag kunde inte riktigt hålla mig och sen var det en så bra avslutning på meningen.

Den enda nackdelen är att det i själva verket handlar om en ämnesglidning och egentligen inte ett riktigt svar. Ja det håller jag med om men samtidigt räcker det långt ändå. Alla vill ändå höra att man har lärt sig någonting och kan man bara visa det så är det inte ens säkert att ett (rakt) svar är nödvändigt.  Att jag nu går ut och talar om problematiken i att använda ordet kan vid en första anblick vittna om en viss dumhet från min sida men icke. Jag vet precis vad jag sysslar med.

Det är mycket sällan jag blir bakfull och det beror på två saker.

1. Studenten 2000. Jag var så åtainihelvete bakfull dagen efter att det har täckt upp en livtid.
2. Se nedan.

Vatten, Ipren, ReVigör, Resorb, Koffeintabletter, Samarin och eventuellt en återställare. Somliga kallar det här för fusk, jag kallar det livserfarenhet.

Jag har ett tag funderat på att skaffa mig en ny hobby och igår slog det mig plötsligt vad jag ska lära mig. Jag ska nämligen lära mig att dyrka lås! Där ett tag tänkte jag börja spela gitarr efter att jag insåg att vi har en här hemhemma som bara står och samlar damm men det känns inte helt rätt. Dyrka lås låter däremot mycket roligare! Att kunna spela gitarr kan ju vara skoj på sätt och vis men samtidigt är det ändå så vanligt. Dessutom finns Guitar Hero om man vill leka duktig för ett tag.

Den ädla konsten att öppna ett lås med hjälp av några lustiga verktyg kan man dessutom ha nytta av. Nu är jag visserligen inte en sådan person som brukar glömma nycklar till höger och vänster, och om jag nu skulle ha gjort det är chansen att jag istället bär med mig några dyrkar i stort sett obefintlig… Men ändå. Vi får inte heller glömma bort att det ändå är en rätt frän sak att kunna. Om inte annat bara som partytrick.

Jag har hittat ett finfint set på Lockpicks.se och en snabb sökning på Google säger mig att det finns guider så det räcker. Jag säger inte att det kommer bli lätt men säkert väldigt lärorikt.

Som sagt, det börjar med en knappnål… Jag är antagligen någonting stort på spåren här. Mamma har haft about:blank som startsida på sin profil men den var idag plötsligt bytt till www.tradgardstomtar.se. Trolltyg i tomteskogen är det minsta man kan kalla det.

Iron Man som i Black Sabbath, filmen med samma namn eller som i “Peter står och stryker”? Ja i det här fallet handlar det som det sistnämnda.

Men inte någon vanlig strykning. Nej jag pratar här om en Philips CG8220 med 4,5 bars ångtryck och en konstant ångkapacitet på 110 g/min. Det är hett, det är ånga överallt och det är effektivt. Ruskigt effektivt till och med. Efter att ha använt en strykstation känns det tungt att gå tillbaka till sitt vanliga strykjärn igen…

Från ingenstans dök det här lilla groddjuret upp i mammapappas trädgård. Nu vill jag inte dra några förhastade slutsatser om vem som ställt dit den men visst finns det någon som är mer trolig än alla andra. Hur som helst så oroar det här mig. Ena dagen är det en liten groda och innan man vet ordet av står det trädgårdstomtar överallt.

Vet ni vad!? Jag cyklade in till stan för att höra det senaste skvallret från Sofia (eller var det att jag skulle klippa mig?) och svängde elegant in på en cykelparkering. Döm om min förvåning då det visade sig att cykeln jag parkerat vid råkade vara makan till min cykel. Se så söta de är tillsammans!

Vilken förträfflig eftermiddag. Först hittar jag en kompiscykel, sen så får jag höra smaskigt skvaller (dessutom om mig själv) och till sist så blir jag klippt. Nu ska jag bara se till att inte skaffa mig ett jobb och sen är det semester.

Fick just ett fel inrapporterat och redan innan jag ringde upp kunden visste jag var samtalet skulle sluta, nämligen att felet inte skulle kvarstå. Jag hade inte gjort någon konfigurationsändring så däri låg inte min slutsats. Nej den baserade sig istället på det faktum att enskilda användare allt för ofta gör fel och sen skyller på systemet. Applikationen jag jobbar med är långt ifrån felfri men jag känner den så bra att jag vet vad som är ett verkligt fel och vad som användaren själv rår för.

Om resultatet av en handling skiljer sig från det förväntade (rätta) och detta går att reproducera på ett flertal användare finns det anledning att undersöka saken närmare. Om det bara inträffar för en användare av låt säga sju tusen är det med nästintill hundraprocentig säkerhet ett användarrelaterat fel.

Så till själva felsökningen. Först testade jag att via en annan applikation göra det anmälaren påstod var fel. Jag lyckades självklart inte. Allting fungerade således som förväntat. Nu kanske ni tänker att “ja men det var ju inte exakt som användaren gjorde” och det stämmer bra. Gränssnitten var olika men då de är kopplade till samma databas kunde jag i alla fall utesluta att felet låg där. Mitt nästa steg var då att med användares egna inloggningsuppgifter försöka återskapa förloppet. Här stötte jag dock på stora problem. Han vägrade nämligen att lämna ut lösenordet till mig. Att försöka hjälpa någon och samtidigt inte få tillgång till verktygen för att göra det är inte helt lätt… Jag hade god lust att gå in och ändra det bara för att visa vem av oss som bestämde men snäll som jag är lät jag bli. Istället fick jag mannen i fråga att försöka igen och mycket riktigt, nu blev det rätt direkt. Jag berättade att jag inte ändrat någonting och försökte lite försynt föreslå att det kanske var möjligt att han hade knappat fel. Inte så att jag sa det rakt ut men ändå lite på förslag. Kunden hävdade bestämt att han gjorde exakt samma sak som förra gången och att systemet i så fall måste vara “självläkande”. Jo tjenare säger jag bara. Gör om, gör rätt.

Att det inte är helt enkelt att hantera funktionen detta gällde har jag full förståelse för. Det är inte direkt ett under av självklarheter men jag kan lova er att han inte ens hade bemödat sig med att läsa de instruktioner som finns. Jaja, jag är inte direkt gratis så de lär väl sig så småningom…