Från Malmö i söder

…till Kiruna i norr. Ja och så lite Piteå därimellan.

Det är bara att inse fakta, jag saknar Skåne och jag saknar skånska. Detta blåsiga, regniga, ständigt uppförsbackiga (har ni bott i Lund förstår ni vad jag menar), platta, nästintill danska landskap. Men som samtidigt är så otroligt vackert och fint och trevligt och… hemma? Varje gång jag pratar med någon av våra skånska kunder är det ju nästan så att jag får en tår i ögat. Det finns inte en chans att jag någonsin kommer lägga till mig några skorrande rrrrrrr eller diftongerade vokaler men ändå är dialekten i mitt huvud direkt förknippat med “men det där låter ju som hemma”. Sjukt men sant.

Sen så har vi då alla dialekter uppåt också. Det är tokroligt att ringa runt till en massa främmande människor och gissa sig till var de kommer ifrån. Dialekterna hemåt brukar vara relativt lätta och svårast har jag faktiskt för att direkt känna igen pitemål. Antagligen just för att det bara låter normalt? En vanlig dag hinner jag avverka större delen av Sverige på ett eller annat sätt och ge mig några år så lär jag vara expert på att höra var folk kommer ifrån!

Att känna igen pitemål ja. Idag ringde jag upp ett 090-nummer, det vill säga till Umeå, och sökte en person som jobbar på ett norrländskt företag som tillverkar mejeriprodukter (och dessutom har ett skoj webbtest!). Jag hann säga ungefär “Hej!” innan personen på andra sidan utbrister “Men du är ju också från Piteå!”. Imponerande av henne är bara förnamnet. Det visade sig också att vi båda kommer från Sjulnäs vilket får ses som något av en bedrift. Men dialekten då. Jo även fastän jag nu visste att hon kom från Piteå så kunde jag inte höra att det stämde. Umeå, inga problem. Luleå, inga problem. Kiruna, inga problem. Piteå, riktigt klurigt. Hur är det för er? Känner ni direkt igen er egen dialekt?