Det är möjligt att jag aldrig någonsin har tänkt i en så lång kedja som jag gjorde nyss. Inte helt oväntat med tanke på att klockan fortfarande är innan 20:00 så handlar det om jobb… Jag stod inför ett problem av typen “det här måste bara fungera 08:00 annars är du rökt Peter”. Halva eftermiddagen och fram till nyss (19:42) har jag funderat fram och tillbaka och testat ungefär allt värt att testa. Jag kände hur desperationen började göra sig påmind och viljan att bara lägga sig ner under bordet och gömma sig växte sig allt starkare. Men så kom den då. Den där alldeles speciella tanken som mitt undermedvetande förstod att göra någonting bra av. Jag insåg det först inte själv men plötsligt så var jag på rätt spår och några minuter senare kunde jag för mig själv presentera en ofantligt bra (om jag får säga det själv) lösning. Visst, duktig som jag är så löser jag ju saker på löpande band men just det här problemet var någonting alldeles extra. Sådär svårt så att det inte ens går att riktigt greppa i vilken ände det är bäst att börja, sådär svårt att man hinner tappa bort sig både en och två och tio gånger på vägen mot en eventuell lösning, sådär svårt så man får sitta hela natten och ändå inte lösa det.
Det tråkiga är bara att ingen riktigt kan förstå hur glad och stolt jag känner mig just nu…
“Klappar mig själv på huvudet”
Det är möjligt att jag aldrig någonsin har tänkt i en så lång kedja som jag gjorde nyss. Inte helt oväntat med tanke på att klockan fortfarande är innan 20:00 så handlar det om jobb… Jag stod inför ett problem av typen “det här måste bara fungera 08:00 annars är du rökt Peter”. Halva eftermiddagen och fram till nyss (19:42) har jag funderat fram och tillbaka och testat ungefär allt värt att testa. Jag kände hur desperationen började göra sig påmind och viljan att bara lägga sig ner under bordet och gömma sig växte sig allt starkare. Men så kom den då. Den där alldeles speciella tanken som mitt undermedvetande förstod att göra någonting bra av. Jag insåg det först inte själv men plötsligt så var jag på rätt spår och några minuter senare kunde jag för mig själv presentera en ofantligt bra (om jag får säga det själv) lösning. Visst, duktig som jag är så löser jag ju saker på löpande band men just det här problemet var någonting alldeles extra. Sådär svårt så att det inte ens går att riktigt greppa i vilken ände det är bäst att börja, sådär svårt att man hinner tappa bort sig både en och två och tio gånger på vägen mot en eventuell lösning, sådär svårt så man får sitta hela natten och ändå inte lösa det.
Det tråkiga är bara att ingen riktigt kan förstå hur glad och stolt jag känner mig just nu…