Hitta.se i 3D! Testa testa!
Nästan som ett tv-spel, fast i Sverige, på riktigt. Det här är framtiden. Hoppas bara på att framtiden är snabbare än den är idag. Tjänsten är rätt seg just nu.
Efter att ha införskaffat både det ena och det andra känner jag mig riktigt taggad (och konstigt vore det väl annars?). Nackdelen med att jobba hela dagar och kvällar gör att det inte blir så mycket tid över till annat, såsom låt säga… att flytta. Men nu så! Hurmyckettidsomhelst barasådär. När detta är över och för att få balans i tillvaron igen finns det en beställning hos Henrik som nog ska ta mig ner på jorden igen. Mmm vilken underbar syntetisk värld vi lever i.
Sånt där är slöseri med tid… Slöseri med tid ja. Det här med att packa in saker försiktigt är överdrivet. Det mesta håller förvånandsvärt bra ändå. Då till och med ett antal mycket gamla och ohyggligt sköra julgranspollor överlevt inte bara en utan tre flyttar vet jag att jag funnit rätt nivå på mitt packande. Rätt nivå = du behöver inte bry dig, sakerna håller ändå.
Inspirerad av en annan flytt insåg jag möjligheten (snålheten?) i att dricka upp istället för att kasta bort. Rock ‘n’ roll som jag brukar säga.
Här skulle jag gärna skriva att jag tycker om att äga men ska sanningen fram så gör jag inte det. Jo jag tycker om att äga vissa utvalda saker men för det mesta är det bara jobbigt. Speciellt då alla dessa saker ska flyttas… Det passar därför utmärkt att då och då göra sig av med allt skräp jag lyckas samla på mig. Problemet i mitt fall är bara att jag inte lyckas samla så mycket skräp utan istället saker som jag verkligen vill ha och behöver. Ok, ska sanningen fram finns det nog en del jag klarar mig bra utan och det är jag klartänkt nog att inse. Problemet är dock att jag är alldeles för känslig av mig. Varje sak jag tvingas kasta medför så många minnen och det tar ont! Usch det är riktigt jobbigt det här. Affektionsvärde kallas det visst. Typiskt att jag ska ha så mycket av det.
Slutet på maj och tillika säsongsavslutning för många tv-serier. Såg just klart vårens och säsongens sista avsnitt (S04E16/S04E17) av Grey’s Anatomy. Varför kan det inte verkligheten vara som på tv? Att man en gång om året har en säsongsavslutning där (nästintill) alla trådar får sin upplösning, en massa smaskigheter händer, alla (nåja) är glada och lyckliga och det är sådär sockersött. Försök inte ens föreslå att nyårsafton spelar en liknande roll. Det är inte på långa vägar samma sak.
Min mamma är inte direkt känd för att skriva långa SMS. Kortfattat handlar det egentligen bara om en variant på ett ord, nämligen “ok” eller “öl”. Nu kan det låta långsökt att “ok” och “öl” syftar på samma sak men alla som någon gång använt Text on 9 keys (och där fick ni en förklaring till vad T9 står för) förstår vad jag menar. Man kan tycka att det handlar om kortfattade meddelanden från mammas sida men budskapet går i alla fall fram. Inte minst då det alltid handlar om att hon bara bekräftar någonting jag har sagt.
Värre är det då med en kollega till mig. Han använder nämligen aldrig interpunktionstecken då han får för sig att författa ett SMS. Låt mig ta ett exempel. Jag fick i torsdags ett meddelande som löd “är du på krogen”, även om det nu saknar ett skiljetecken går det utan större ansträngning räkna ut att det rör sig om en fråga. Svaret mitt löd: “Nja jag var, men är nu på väg därifrån. Hur så?”.
Här kan man anta att det kommer ett svar på varför han undrade var jag befann mig men icke. Istället får jag i min inkorg “öl på järntorget”. Inte riktigt den typ av svar jag hade väntat mig. Under bråkdelen av en sekund genomgick jag en inre kris. Vad menade han? Är “öl på järntorget” ens ett svar på “Hur så?”. Har jag missat något? Sov jag bort en viktig del av svenskundervisningen i skolan? Den slutsats som stod närmast tillhands var att det återigen saknades ett frågetecken. Han undrade helt enkelt om jag hade lust att sväga förbi Järntorget för (ännu) en öl. Ja jag förstår att ni vill dra den slutsatsen men det finns mer att berätta. Vi hade tidigare under dagen haft ett samtal om vem som skulle stå för bilkörningen upp till Uddevalla nästa morgon. Då han skulle ut och fira något sorts jubileum med sin flickvän stod det fort klart att det var jag och Audrey som skulle anta uppgiften. Som sagt, kollega + flickvän firar jubileum + jag ska köra bil nästa morgon ≠ jag ska komma och ta en öl med dem. Eller? Ja nu visade det sig att det var just det jag skulle göra… Hur kvällen förlöpte? Jag har på senare tid fastnat för ordet “spännande” och det sammanfattar det hela rätt bra. Men det är en annan historia.
Nu må det låta underligt att jag tar upp en så banal sak som denna men den har faktiskt ett syfte. Inte ett logiskt syfte men likväl ett ändå. Jag vill nämligen för min mamma här visa på att hon är en bra mor som skriver tydliga SMS. Fortsätt så! Se där, nu fick jag in ytterligare en hyllning på det som kvarstår av Mors dag.
Fast mer passande kanske “Mor lilla mor, vem luktar väl som du”.
Grattis på Mors dag mamma min! Jag har letat reda på (läs: stulit från länken till vänster) hur ett propert morsdagsfirande ska gå till:
Eftersom jag inte är närvarande är det endast punkt sex som rör mig. Då guiden ovan skrev 1920 är det hög tid att uppdatera den. Mitt förslag är att införa även blogginlägg som ett giltigt substitut till brev, telegram eller vykort. Dessutom, posten utkommer ändå inte på söndagar så det är stört omöjligt att få fram ett brev till rätt dag. Punkt två på listan är visserligen också möjlig att genomföra men för det första vet jag inte om det vore speciellt populärt och för det andra så är min och mammas definition på “morgonen” inte riktigt överensstämmande. Delar av trean är dock löst, inte av mig men likväl är jag med på ett hörn.
Återigen, grattis!
PS. Wikipedias “Se även” gällande Mors dag bör verkligen tas i beaktning. Fars dag är jag från mitt håll som son införstådd med men aldrig någonsin har jag sett till Barnens dag…
Från och med idag räknar jag officiellt min iPod som förbrukad. När den stänger av och konstant startar om trots att den står på laddning får det väl ändå ses som att den sjunger på sista versen? Frågan är vad jag ska göra nu. Köpa ett nytt batteri, plocka ut dess finfina 1,8”-hårddisk och hitta på något skoj, köpa en ny iPod eller bara köpa ett stort (större) minneskort till någon av mina mobiler?
Oavsett vilket så tycker jag ändå att Metallicas cover på Die, die my darling är bättre än Misfits original.
Jag gjorde just ett test av min norrländskhet på Norrlandstestet.se och fick den aktningsvärda(?) siffran 82% norrländsk!
Många av frågorna, typ receptet på palt, var toklätta men det fanns också några kluriga för att inte säga helt omöjliga. Hur som helst, jag känner mig riktigt nöjd med resultatet! Det enda frågetecknet gäller texten där till höger på bilden… Försöker den säga mig någonting?
Arbetet här tog något längre än beräknat, ungefär ett dygn för att vara exakt. Detta resulterade i att jag har sovit en kvart sedan igår morse, att jag checkade in på hotellet 06:20 för att en timma senare checka ut (vilket i sig resulterade i ett minutpris på 20:-, högst ickeprisvärt om ni frågar mig), och att jag nu sitter strandsatt här i Östersund fram till imorgon bitti då jag tar ett flyg hemhem, via Arlanda då… för att söndag återvända hit till Östersund igen, självklart via Arlanda.
Fast ändå. Jag gillar Östersund, det är riktigt fint här. Sen så har de ju en grym dialekt! Synd bara att det ligger jävlat-mitt-i-ingenstans.
Nej vad sägs om lite sömn.
Trots att jag snart står utan bostad och är begravd i arbete så blir det något oväntat en tur hemhem i helgen. Jag råkar ändå befinna mig nästgårds (läs: Östersund) i slutet av veckan, självklart på jobb, så de där extra milen gör varken till eller från. Jag sitter just nu och planerar allt som ska hinnas med och har redan insett att det är stört omöjligt. Nåväl.
Skoj att återvända till nära och kära! Mindre skoj att åka från sommar till vinter.
Det är snart den sista maj och hur mycket jag än försöker förneka det fortsätter tiden oundvikligen att gå. Sista maj är (o)passande nog sista dagen jag har någonstans att bo. Efter det står jag väldigt väldigt väldigt bostadslös. Min officiella hållning är “det löser sig”, den inofficiella är…. Ja det kanske jag inte ska gå in på i och med att det här just är offentligt.
En bostad till mig? Någon? Snälla?
Det är möjligt att jag aldrig någonsin har tänkt i en så lång kedja som jag gjorde nyss. Inte helt oväntat med tanke på att klockan fortfarande är innan 20:00 så handlar det om jobb… Jag stod inför ett problem av typen “det här måste bara fungera 08:00 annars är du rökt Peter”. Halva eftermiddagen och fram till nyss (19:42) har jag funderat fram och tillbaka och testat ungefär allt värt att testa. Jag kände hur desperationen började göra sig påmind och viljan att bara lägga sig ner under bordet och gömma sig växte sig allt starkare. Men så kom den då. Den där alldeles speciella tanken som mitt undermedvetande förstod att göra någonting bra av. Jag insåg det först inte själv men plötsligt så var jag på rätt spår och några minuter senare kunde jag för mig själv presentera en ofantligt bra (om jag får säga det själv) lösning. Visst, duktig som jag är så löser jag ju saker på löpande band men just det här problemet var någonting alldeles extra. Sådär svårt så att det inte ens går att riktigt greppa i vilken ände det är bäst att börja, sådär svårt att man hinner tappa bort sig både en och två och tio gånger på vägen mot en eventuell lösning, sådär svårt så man får sitta hela natten och ändå inte lösa det.
Det tråkiga är bara att ingen riktigt kan förstå hur glad och stolt jag känner mig just nu…
Påverkar mitt ursprung som äkta norrlänning min syn på nästgårds? Jag vill i alla fall tro det. Vilken vettig förklaring finns det annars att jag ens tänker i banorna “ja men det är ju ändå så nära” när det handlar om ett avstånd på 58 mil? 58 mil är inte något man tillryggalägger i en handvändning men jag ser det bara som något snabbt avklarat. Något i stil med “ähh har jag tagit mig så här långt kan jag väl åka 58 mil till.
