Sagt och gjort, jag skaffade mig ett bibliotekskort idag. Efter många långa minuters pustande, frustande och suckande från receptionisten fick jag så följande i min hand:
Utseendet är ju… speciellt. På plussidan hittar vi det faktum att jag aldrig lär blanda ihop kortet med ett av mina andra kort. På minussidan att jag aldrig lär ta med mig kortet just på grund av hur det ser ut. Av de bibliotekskort jag äger står kortet från Lunds universitetsbibliotek högst på listan, och konstigt vore väl det annars? Jag får villigt erkänna att kortet från Uppsala universitetsbibliotek enligt mig må ha en stiligare grafisk profil men att vara ett av de två bibliotek som för alltid ska spara samtliga pliktexemplar (SFS 1993:1392) inger en viss status. Kortet från kära hemhemma (Piteå) kvalar in på en hedrande tredjeplats efter dessa två giganter. Framsidan ser förvisso ohyggligt deprimerande ut och det tackar vi Matsåke Bergström för men den innehåller ändå konstnärliga kvalitéer och det går inte att bortse ifrån. Kortet från det vanliga biblioteket i Lund är varken fult eller snyggt utan mest bara… tja… som ett bibliotek. På en sistaplats återfinns så kortet ni ser ovan. Nu då jag tänker efter så kan det vara så att jag också äger ett kort från Helsingborg men då jag varken är säker på detta (någon annan som kan upplysa mig?) eller har den minsta aning om hur det i så fall ser ut står det utom tävlan.
Till rubriken nu. Tanken var som sagt god. Jag ville vara en laglydig medborgare och ärligt låna en bok men då alla tjugo exemplar av den var utlånade(!) slutade det med att jag piratade ner ljudboken istället. Så mycket för mitt försök att vara snäll.