O wonder!
How many goodly creatures are there here!
How beauteous mankind is!
O brave new world
That hath such people in’t!
Nu börjar jag bli lite rädd här. Modulära robotdelar som bygger ihop sig själv om man plockar isär (läs: sparkar) dem.
Ferrofluid (finns det någon bra översättning till svenska?) Flytande järn kanske?
Addera Singularity till ekvationen och vi får ut:
O brave new world…
Sagt och gjort, jag skaffade mig ett bibliotekskort idag. Efter många långa minuters pustande, frustande och suckande från receptionisten fick jag så följande i min hand:
Utseendet är ju… speciellt. På plussidan hittar vi det faktum att jag aldrig lär blanda ihop kortet med ett av mina andra kort. På minussidan att jag aldrig lär ta med mig kortet just på grund av hur det ser ut. Av de bibliotekskort jag äger står kortet från Lunds universitetsbibliotek högst på listan, och konstigt vore väl det annars? Jag får villigt erkänna att kortet från Uppsala universitetsbibliotek enligt mig må ha en stiligare grafisk profil men att vara ett av de två bibliotek som för alltid ska spara samtliga pliktexemplar (SFS 1993:1392) inger en viss status. Kortet från kära hemhemma (Piteå) kvalar in på en hedrande tredjeplats efter dessa två giganter. Framsidan ser förvisso ohyggligt deprimerande ut och det tackar vi Matsåke Bergström för men den innehåller ändå konstnärliga kvalitéer och det går inte att bortse ifrån. Kortet från det vanliga biblioteket i Lund är varken fult eller snyggt utan mest bara… tja… som ett bibliotek. På en sistaplats återfinns så kortet ni ser ovan. Nu då jag tänker efter så kan det vara så att jag också äger ett kort från Helsingborg men då jag varken är säker på detta (någon annan som kan upplysa mig?) eller har den minsta aning om hur det i så fall ser ut står det utom tävlan.
Till rubriken nu. Tanken var som sagt god. Jag ville vara en laglydig medborgare och ärligt låna en bok men då alla tjugo exemplar av den var utlånade(!) slutade det med att jag piratade ner ljudboken istället. Så mycket för mitt försök att vara snäll.
berest, belevad äckligt ung
Men det gick ju sådär med det. För att till viss del råda bot på problemet och dessutom kunna några fler runda ord att imponera med har jag beslutat mig för att skaffa ett bibliotekskort även här i Göteborg. Varför gå och köpa böcker om jag lika gärna kan låna dem gratis (gratis som i att jag ändå betalar skatt som finansierar böckerna)? Det finns några tunga verk som jag anser mig själv behöva läsa. Om inte annat just för att bara kunna säga att jag har gjort det. Råkar det dessutom vara så att jag förbättrar mitt eget språk är det en ren bonus.
Är det bara jag som följer bloggar skrivna av människor jag inte känner? (Jo jag är medveten om den högst tveksamma grammatiken i föregående mening så du behöver inte påpeka det för mig mamma.) Jag följer en hög med allmänna bloggar om it, foto, bilar, etc och jag följer självklart de av mina vänners bloggar som jag känner till. Ja och de från min familj också. Men så finns det ytterligare en kategori. De där personliga bloggarna som inte handlar om någonting speciellt och vars avsändare jag varken känner eller har träffat. Helt okända människor som jag inte har den minsta koppling till. Ja annat än jag av en eller annan anledning nu läser vad de skriver. Jag har ramlat in på deras bloggar och någonting har fått mig att fastna där. Tack vare Google Reader krävs det visserligen inte så mycket jobb från min sida att återvända dit men ändå. Efter ett tag är det svårt att sluta då det ändå byggs upp någon sorts envägsförhållande till personen i fråga. Jo det är lite småknäppt och det är jag villig att erkänna. Sen så vill jag inflika att envägsförhållade är ett illa valt ord. Var det egentligen handlar om är att jag lätt blir nyfiken och fastnar jag i något vill jag ju veta resten också.
Men vem vet, det är kanske någon för mig okänd människa som följer det här? Spännande i så fall! Och smickrande.
Ändå är det så obegripligt svårt
Ibland, inte ofta men ändå ibland så kommer de där fantastiska idéerna. Drömmen om ett inlägg värt att läsa. Ett frö som kan växa till något stort. Jag sätter mig ner och tänker att detta minsann ska visa vad jag kan! Bokstäver bildar ord, ord skapar meningar och meningar formas till stycken. Svart på vitt växer mina tankar fram och resultatet är… fruktansvärt. Hemskt. Inte alls som jag har tänkt mig. Det har gått så långt så att det nu finns en hög opublicerade inlägg här som jag inte vågar släppa ut i det fria. De känns för viktiga, kanske inte för er men för mig. Sådant som jag bryr mig om och vill få fram på rätt sätt. Inte bara ett dussininlägg utan som gör ett avtryck som sitter.Pressen ligger inte från er sida utan från min. Jag inbillar mig gärna att ni förväntar er något men det tror jag ärligt inte att ni gör. Men det gör jag. Jag vill ju synas, om än bara för mig själv. Inbilla mig att det betyder något.
Vi har väl alla hemliga saker på våra datorer, sådant som vi inte vill att någon annan ska få tillgång till? Jag har det i alla fall. Eller kanske hade? Problemet är bara att en ökad grad av “nödvändig” hemlighet också medför en rad jobbiga moment. Som att först finna det man gömt undan så bra för andra att man inte ens själv hittar det. Eller att komma på det där toksmarta lösenordet som består av sjuttiofem små och stora bokstäver, siffror och symboler. Att skriva ner det någonstans går ju inte för sig då det är en stor säkerhetsrisk och att göra det tillräckligt enkelt att komma ihåg gör det också teoretiskt tillräckligt enkelt för andra att gissa sig till. Nåja det får bli ett senare problem. Jag har som sagt inte ens hittat det jag letar efter än.
Visste ni att det idiomatiska uttrycket “ana ugglor i mossen” kommer ifrån danskans “der er ulve i mosen” (ulve=ulvar=vargar)? Vi svenskar förvrängde ulvar till ugglor och det förklarar ju en hel del… Ugglor i mossen låter ärligt talat inte så hemskt.
Hur jag ska lyckas förklara “Andra bullar” som är nummer två i Wikipedias lista har jag ännu inte listat ut.
Stressad och försenad. Fredag kväll och 27 mil senare. En tätort på en slätt. Sweet music in my ears and a night full of no fear. En blick, ett leeende. Jag syns! Otroligt otroligt imponerad av modet och framförandet. Svårt att veta sin plats. Det gör ont för varje hjärtslag.
ler Du svagt
och viskar till Mig Du
är värd att dö för
Men mot gummi, glas & metall
betyder ett mirakel inget alls…
Jag tycker verkligen om att köra bil. Inte inne i städer men att bara köra iväg på en långstyrning utan mål och bara köra kan vara väldigt befriande. Att sitta där tyst och ensam med sina tankar och se hur mil efter mil rullar förbi. Vägen har bara en början, inget slut [...] framåt, bara framåt min vän.
Fick jag välja ett sätt att dö på skulle det nog bli körades en bil ohyggligt fort in i någonting där jag med säkerhet vet att det tar stopp. Känslan då farten ökar och tunnelseendet får varje cell i kroppen att förstå allvaret går inte att beskriva men den är svårslagen. Då man inser att ett litet misstag kan vara ödesdigert och att någonting när som helst kan hända. Det är en skön känsla.
Inte helt oväntat anspelar Västtrafik mer eller mindre hela tiden på klimathotet i sina reklamer. Under vintern har vi här i Göteborg kunnat finna plancher med texten “Ta en buss idag, annars sitter vi i samma båt imorgon” (ok jag är inte säker på att citatet är rätt men ni förstår poängen). Åk kollektivt för annars blir det en massa regn och annat jävelskap. Hur det kan bli än mer regn här övergår dock mitt förstånd… Nåväl. På senare tid har det dock börjat dyka upp nya småfyndiga texter och nu har jag plötsligt inte någon som helst lust att åka kollektivt längre.
“När Lillan kom till jorden, det var i maj när lejonen röt”
Är det bara jag som inte ser rytande lejon i Sverige som någonting dåligt? Lejon lever i mellersta Afrika där det är varmt. Det regnar inte hela tiden (och snöar inte heller) utan är just bara varmt och skönt. Vem vill inte ha det så? Sveriges riksvapen innehåller redan nu två lejon så inte nog med att vi får ett trevligt klimat, vi är dessutom förberedda för det som komma skall (komma roar?)!
Inte hitta på nåt bus. Spring till farmors hus.
Så var sagan slut…
Mina rubriker kontra texter tar nya höjer (dalar?) då jag använder mig av Bamses saga för att raskt glida in på min fredag. Till mamma kan jag bara börja med att säga så mycket som att det inte var läge att berätta hela historien för dig. Du fick en mycket snällare variant för att du inte skulle oroa dig. Inte för att det egentligen fanns så mycket att oroa sig för, men ni vet ju hur mammor kan vara.
Jag har inte heller för avsikt att skriva ner allting här utan smaskigheterna förmedlar jag till (vissa) av er på det gamla vanliga sättet.
Fredagen ja. Eller fredagskvällen. Min kamera och en del andra förnödenheter (läs: mina mobiltelefoner) kom under häpnadsväckande former på vift och har spenderat helgen på annan plats än avsett. Då jag igår måndag återsåg de kära ägodelarna och fick lite olika historier berättade för mig lade jag ihop ett och ett. Ett plus ett blir i det här fallet inte två utan snarare GetDataBack. Vad är det första man gör om man har haft sin kamera borta hela helgen? Jo man tittar på bilderna som ligger på minneskortet. Eller rättare sagt de bilder som är raderade men med rätt programvara kan plockas fram igen. Nu tänker jag inte gå in på detaljer men jag kan i alla fall säga så mycket som att jag fick mig ett och annat gott skratt. Ajsing bajsing, inte låna andras saker, och om du gör det se då till att sopa igen spåren efter dig.
Sist men inte minst vill jag bjuda på videon till Bames saga. Jag vet att den är gammal men den blir bara bättre och bättre med åren!
ett vykort ifrån längesen.
Nej något brev kan jag inte säga att det är, utan snarare ett vykort. Fast sett till mängden text som ryms på detta vykort kanske det ändå kan räknas som ett brev? Att vyn sen heller inte direkt är någon vy att tala om
gör mig än mer osäker. Nåväl.
Inte nog med att min familj på elektronisk väg kommunicerar med varandra, vi (de) gör det också via riktig post! Jag tänker inte gå in på innehållet men kan i alla fall säga så mycket som: “Henrik, det var ett dåligt drag av dig att påminna mig om att jag har en kamera på vift där någonstans i Långtbortistan, jag hade faktiskt helt glömt bort det!” Inte för att jag är orolig över att han till exempel skulle få för sig att glömma den på ett internetcafé någonstans i en av världens största städer, varför ska jag vara orolig för något sådant? OM det nu mot förmodan skulle hända så är jag övertygad om att den återfinns några timmar senare, eller vad säger du Henrik? Nej du har mitt fulla förtroende! Du och din tur!
Kortet till vänster bjuder på en storslagen vy över ett risfält, ett verkligen spännande val om ni frågar mig, oväntat om inte annat. Jag har mina aningar om att de tre kompanjonerna (fyra?) hålls fångna och att de får skörda ris hela dagarna istället för att glassa. Framsidan på vykortet hintar tydligt om detta och vadå, det heter väl inte vykort för inte? Texten på baksidan är därför bara att ignorera såvida inte den också är skriven i någon sorts kod. För att försäkra mig (oss) om att de har det bra har jag därför som förslag att jag ensam åker iväg för att rädda dem eller helt enkelt se till så att de är vid liv. Detta kräver ju en del kapital och alla bidrag är därför viktiga. Då det (kan) handla(r) om liv eller död hoppas jag på er fulla support.
Vykortet till höger kommer ifrån Erik och Berlin. Även detta kan vara ett kodat meddelande och det är därför lika bra att jag åker till Berlin också, bara för att vara säker på att Erik har tagit sig därifrån. Att han så sent som idag la upp bilder från Amsterdam kan i och för sig vara ett säkert tecken på att han lyckats… På tal om det här med Eriks bilder. Idag gick det ohyggligt snabbt att lägga ut dem (imponerande!) men andra gånger tar det väldigt lång tid. Men men, jag antar att det är tidsskillnaden som spökar.
Redan innan jag hade fått mitt skattebesked i brevlådan (brevinkastet) hade jag loggat in på skatteverkets hemsida och kontrollerat mina plus och minus för det föregående året. Detta går att tolka på två sätt. Antingen som att jag börjar bli gammal och därför gör sådana där vuxna saker, eller att jag helt enkelt bara är jävligt kåt på att se om jag får tillbaka några pengar. Jag låter det vara osagt vilket av alternativen som är det rätta…
Hur som helst. Enligt skatteverket ska jag få tillbaka lagom många tusenlappar. Inte på långa vägar någon summa att jubla över men inte heller en helt obetydlig mängd. Även om det kan kännas skönt att det ramlar in pengar barasådär så finns det ändå smolk i glädjebägaren. Det är trots allt mina pengar och vad det handlar om är att jag (inte jag direkt men ändå) betalat in för mycket. Det går som bara inte att bli glad över sina egna pengar? Nåväl, pengarna kommer inte än så det är inte någon idé att ta ut någonting i förskott. Inte för att den preliminära uträkningen har skiljt sig från den slutgiltiga under alla andra år, men man vet aldrig.
Typiskt. Nu händer det igen. Jag hade tänkt mig ett helt annat slut än det här. Men men. Det blir inte bättre. Tyvärr.
Erik says (22:42):
hörde du att lella ska gifta sig?
Peter says (22:42):
japp! men inte har jag sett ryken av någon inbjudan än! som de grunnankompisar vi är förväntar jag mig en sådan
jag förväntar mig ett sjujävla kalas i dagarna tre!
Peter says (22:43):
har du fått någon inbjudan?
Erik says (22:44):
inte vad jag vet
om den nu inte ligger hemma alltså
men nog tycker jag att man kan förvänta sig det
Peter says (22:44):
tror du CARINA kommer?
Erik says (22:45):
hon är ju grädden på moset så att säga så det hoppas jag
inget kalas utan å CARINA
Inte nog med att varken jag eller Erik sett till någon inbjudan (än?), vi famlar nu också i mörker sen jag tänkte en tanke för mycket. Den till synes enkla frågan om det heter “grunnan” eller “grunna” gör att jag nu sitter här helt förvirrad. Jag ser hur min barndoms somrar försvinner i ett dunkel framför mina ögon och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är viktigt det här! Vi har alltid sagt “Grunnan” men nu då jag tänker på det vill jag minnas att vägskylten där vid den stora vägen på rätt sida älven inte säger något annat än “Grunna”. För att söka svar vände jag mig därför till Google Maps. Google brukar ha svar på det mesta men den här gången ställer jag mig frågande till dess förslag. Framför mina ögon ser jag “Tomasgrönnan”. Men vo faan! Vi kan direkt utesluta Tomas-delen för den är helt uppåt väggarna men “grönnan” gör mig osäker här. Jag har alltid trott att “grunna” kommer ifrån att det är just grunt (MS Word ger synonymen “inte djupt”, no shit säger jag!) och att ordet helt enkelt fått sig en slev bonschka över sig. Kan det vara så att jag har haft fel hela tiden? Att namnet verkligen är “grönnan” och att det betyder något helt annat? “Grönna” som i att det är grönt (på grund av allt slam som älven drar med sig och gör att det växer bra)? Eller att “grönna” är en mysko variant av “granna”, det vill säga vackert? Jag skulle verkligen behöva “Pitemålet - ållt mila aagg å ööx” nu. Eller ännu bättre; farmor och farfar, de skulle säkert ha vetat det här.
Så vem har rätt och vem har fel? Och framförallt, vad betyder “grönnan”!? Att jag har rätt vet jag ju redan så det behöver ni egentligen inte fundera på.
I denna upplysta värld vi nu lever i är det en konst att “missa” någonting. Fick tidigare idag ett telefonsamtal på min ena mobil och det passade inte riktigt att ta det just då så jag lät det ringa ut. Här inser jag att det låter som att jag har en hemlig mobil som jag bara plockar fram då kusten är klar men riktigt så roligt är det tyvärr inte. Det handlar bara om att jag vill ha kvar mitt privata nummer och inte helt hänge mig åt ett nytt jobbnummer. Vad händer med det den dagen jag sticker därifrån? Jo det försvinner! Bättre då att fortsätta ha kvar sitt privata nummer som ändå är inarbetat och samtidigt njuta av jobbmobilens frukter. Tillbaka till ämnet nu! Jag hade för avsikt att ringa tillbaka senare under dagen men det kändes lite för jobbigt och plötsligt hade det gått för lång tid. Ni vet kanske hur man vet med sig att man måste göra någonting men inte riktigt orkar just då utan helt enkelt låter bli. Sen låter man bli lite till och lite till och lite till och rätt som det är har det gått över till att bli alldeles för lång tid och därigenom ännu jobbigare/värre. Då går det inte att ta tag i saken för att det är för jobbigt och så går det ännu längre tid och blir ännu värre och så håller det på. Nu har jag tappat bort mig själv tillräckligt så det kan vara idé att fortsätta mitt resonemang här.
Ja i alla fall. Det hann gå för lång tid och plötsligt satt jag inte bara med ett missat samtal utan också ett mail från personen i fråga. Att missa både ett telefonsamtal och ett mail går bara inte och det enda som finns att göra är att dra ut på tiden innan svaret. Min fråga till er är därför hur länge det är ok att inte svara? Avsändaren kan med nästintill 100% säkerhet veta att jag sett antingen det missade samtalet eller mailet eller båda två. Det går inte bara att ignorera de båda och helt enkelt inte svara utan någon gång måste det ske. Men hur fort? Samma dag? Är det ok med nästa dag? Att vänta en vecka? Eller är det till och med ok att helt ignorera både det missade telefonsamtalet och mailet som uttryckligen säger att jag ska svara? Jag pratar här om en privat situation och inte i jobbet. Då man jobbar är det helt ok att ignorera saker, usch för att svara på allt strunt!
PS. Jo jag har varit en snäll Peter och svarat nu.
