Som jag brukar säga

Fredag eftermiddag och jag sitter här och försöker översätta ett scriptspråk (kallat VoiceTrain) som jag aldrig någonsin har sett till XML. Att jag aldrig har sett det förr är kanske inte så konstigt då det är något eget hittepå med minst sagt bristfällig dokumentation (läs: ingen alls, i alla fall inte som jag har tillgång till). Detta ska som sagt översättas till XML som ett program kallat InteractionStudio i sin tur kan tolka. Inte nog med att det är fredag eftermiddag och koncentrationen inte är på topp, inte nog med att jag aldrig har sett VoiceTrain förut, inte nog med att det inte finns någon dokumentation, jag ska också övervinna följande:

“VoiceTrain scripts give a lot more possibilities than using InteractionStudio. More complicated dialogs and integration to third party systems can be created. Special education is required to write VoiceTrain scripts.”

Oddsen är verkligen på min sida…

Det var fö. nyss avtackning för några här på jobbet vilken innebar sjukt god smörgåstårta (bland de bästa jag någonsin ätit, antagligen den dyraste) samt dryck till det, vi behöver inte gå in på vilken sort men den gjorde allt lite roligare. Detta resulterar antagligen i att jag inte kommer få så mycket gjort nu resten av eftermiddagen.

Edit: In vino veritas som jag brukar säga. Det går ju tokbra det här, får massvis med översättning gjord. Återstår bara att se om någonting fungerar… men det får bli på måndag det.

Jag har utvecklat ett beroende av Post-its. Nu må detta låta som ett ringa problem men för mig som är lite av en nörd när det kommer till tekniska prylar känns det inte helt rätt att använda papper. Anledningen till att jag använder Post-it är för att jag inte tycker om listor, samt för att jag tycker om att slänga saker. Har jag ett större papper där jag skriver ner “att-göra-saker” fylls det bara på och blir kluddigt. Sen så tar listan aldrig riktigt slut… En Post-it lever på mitt skrivbord ett högst begränsat liv. Då lappen fyllt sitt syfte får jag så det stora nöjet att kasta den! Jag vet att det finns digitala motsvarigheter men att bara klicka på “Radera” eller “X” ger inte samma inre tillfredsställelse som att fysiskt kasta bort någonting. Kan det verkligen vara så att ny teknik inte alltid kan ersätta gammal? Snälla säg att jag har fel och ta mig ur mitt beroende.

Igår kväll kom jag ett steg närmare mitt mål att flytta till ett varmare land. För att veta vad jag ger mig in på kan det vara en god idé att pröva på kulturen lite sådär på avstånd men ändå tillräckligt nära för att få en bild av hur det kan vara. Då jag halvt om halvt på skämt men ändå med en del allvar blev inbjuden till två bröllop alá 500 gäster, magdans och hela faderullan var jag inte sen att tacka ja. Nu gäller det bara att det blir verklighet av det hela också.

Ni vet hur man på film ibland kan se hur någon skickar iväg ett meddelande till fel person och att detta leder till en massa komplikationer. Ni kanske också vet att det kan hända i verkliga livet också. Det höll på att hända mig nyss… Jag skulle skriva en sak till PJ men hade samtidigt uppe en massa andra fönster/tabbar och tabbade mig fram och tillbaka mellan dem. Jag skrev ett meddelande och skickade iväg det för att nästa sekund stelna till och börja tänka efter. Hade jag verkligen skickat det till honom eller Någon Annan? Nej så fel kunde jag väl inte ha gjort? Eller? Lyckligtvis hade meddelandet gått iväg till PJ så slutet gott allting gott. Puh.

Ovanför molnen skiner alltid solen. Där har ni en anledning till att flyga istället för att åka tåg!

Jag funderade på att lägga in originalet istället men Eva Cassidy är ändå Eva Cassidy…

Flyg. Tio minuter före tåget. Seg dag. Uppgraderat hotellrum. Vill du bo gratis med mig? 900g rött kött. Guinness. Gammeldansk. Nota lång som en heldag på IKEA. Gratis är gott. Höga förväntningar (på mig). “Årets rookie?”. Planer smids i natten. Alldeles för lite sömn. En ny dag.

I början på året bestämde jag mig för att bara se bra filmer. Att på förhand bestämma om en film är bra eller inte är svårt så för att underlätta det hela valde jag helt enkelt att låta IMDB och Rotten Tomatoes bestämma. Ett betyg på IMDB under 7 (helst 7,5) gör helt enkelt att jag tänker mig för både en och två gånger innan jag sätter igång filmen. Nu lär jag säkert gå miste om en och annan guldklimp där alla ni andra helt enkelt bara är dumma i huvudet och röstat fel men det får så vara.

Men nu har jag drivit bort från ämnet. Tanken är ju att jag ska skriva om att vidga sina vyer. Idag såg jag Across the Universe vilken på IMDB klassificeras som “Drama / Musical / Romance“. Rent spontant inte min kopp te. Men skenet kan bedra! Filmen har trots allt 7.7 i betyg och innehåller inte mindre än 33 Beatlessånger. Som sagt, rent spontant skulle jag inte se den här filmen men betyget sa någonting annat (och sen så spelade ju musiken en viss roll också…) så jag trotsade mig själv och satte mig bekvämt i soffan. Jag är glad att jag inte trodde på mig själv för jag måste ändå säga att jag är nöjd med filmen. Visst har jag sett bättre men det var inte på långa vägar så att jag kastat bort två timmar av mitt liv.

Hmm, nu har jag lyckats trassla in mig i mina hörlurar. Det är någon sorts snurr på sladden och jag är för lat(?) för att koppla ur dem så jag försöker istället trä kabeln runt mig i själv i ett desperat försök att lösa problemet. Jag kan säga så mycket som att det inte direkt hjälper… Hmm.

Ska ta ett tidigt flyg imorgon och jag insåg just ännu en orsak till att ta tåget. Åker man tåg blir man inte utpekad som en potentiell terrorist och slipper därmed att visa upp halva sin väska (dator + vätskor). På tal om terrorister så såg jag häromdagen ett finfint sätt att slippa övervakningskameror. Perfekt om man vill bo i Storbritannien…

Nej någon julafton är det inte idag, om man nu inte ser en deltävling Melodifestivalen som julafton det vill säga. En kollega ringde mig för några timmar sedan och då jag har en tendens att lämna mobilerna på en ljudlös profil samtidigt som jag lyssnar på musik finns det en viss risk att jag inte svarar. Så också denna gång. Han hade lämnat ett röstmeddelande som sa “Hej, ring mig” och då vi vanligtvis inte brukar tala med varandra på helgerna antog jag att det gällde någonting av lite större vikt. Jo mycket riktigt. Därför sitter jag nu och redigerar ljudfiler hemma i soffan.

Eller rättare sagt så gjorde jag just det. Nu vidare mot nya äventyr!

Men snälla se i så fall till att de också överensstämmer med verkligheten. Det kan annars så lätt bli lite löjligt.

Jag sitter här och försöker författa ett mästerverk men kör gång på gång fast vid ordvalen. Jag vet vad jag menar och jag vet att ordet/orden finns men jag kommer bara inte på dem. Jag hittar massvis med ord som betyder ungefär samma sak men ungefär är inte exakt. Nu går det visserligen också att ifrågasätta hur många ord som betyder exakt samma sak som något annat ord. Jo jag är medveten om att det finns men jag tycker inte om det. Det här får mig förövrigt att tänka på ett annat inlägg som jag har liggande här halvfärdigt. Hade även där som vanligt stora ambitioner men jag känner att det saknas någonting i mitt resonemang.

Av någon anledning som jag inte riktigt har koll på skulle Henrik befinna sig i Stockholm under delar av torsdagen och fredagen. Då jag också råkade befinna mig på samma ort var det således som upplagt för ett möte. Det fanns dock ett “men” och det var den lilla saken att jag skulle jobba över på torsdagskvällen. Tanken var att Henrik skulle dela rum med mig men som tur är så är vi båda obotligt sega då det kommer till att ta vettiga beslut. Vi drog som därför mest ut på det definitiva beslutet om han skulle sova med mig eller lösa det på annat sätt. Detta brukar leda till en viss frustration från omgivningen men då vi båda som sagt är likadana går det fint för oss! Nåväl. Såhär i efterhand är jag glad att vi inte beslutade oss för att han skulle sova i mitt rum. Det där lilla övertidsjobbet i Nyköping blev inte så litet och jag kom inte tillbaka till hotellet förrän klockan sex, ja klockan sex på morgonen alltså.

Att jag kom “hem” samma tid som jag brukar stiga upp fick mig att inse att jag trots allt ändå behövde lite sömn. 22 timmars arbetsdag sätter ändå spår i hur klart man kan tänka. Sagt och gjort, två och en halv timme fick det bli! Sen så fick jag ändå träffa bror Henrik då jag mötte upp honom och da lisa på centralen. Glad blev jag och glad blev han. Lisa kan jag inte uttala mig för, hon säger som inte så mycket…

Jag säljs per timme. Jobbar jag i projekt så är detta inget bekymmer men då jag hjälper kunder med allehanda små problem blir det ibland lite konstigt. Låt säga att jag får in en felanmälan och att jag på bara några minuter inser att det rör sig om ett handhavandefel från kundens sida och att det dessutom går riktigt snabbt att lösa problemet. Det som tog upp tio minuter av min tid har nu raskt växt till “60″ i och med att vi pratar timmar här. Detta betyder att jag under en arbetsdag på åtta timmar kan “jobba” långt fler timmar än så. Man kan också se det som att jag har en chans att vara riktigt snabb då och då för att sen sitta och rulla tummarna resten av tiden.

Ta följande exempel: Person A säger till person B “hör inte av dig till mig”. Person B säger sig förstå detta. Person B är verkligen någon som Förstår. Hur går det då ihop om person B trots allt ändå hör av sig? Må vara om det nu rörde sig om något livsviktigt, men om det nu bara rör sig om en struntsak? För att inte tala om hur det går ihop om B nu dessutom i sitt höra-av-sig säger sig veta att det inte är rätt. Alla människor är (kanske) inte lika inför lagen… Fast det är klart, det kanske finns en vettig förklaring. Det finns alltid en vettig förklaring. I alla fall för vissa.

Det här är ju självklart inte nödvändigtvis en sak som har inträffat i verkligheten.

Tre snabba telefonsamtal och kvällen blev inte som jag tänkt mig. Till det bättre, till något att se fram emot och till något skrämmande.

Note to self: Jag tycker inte om te med smak av citron och ingefära. Jag tror att jag gör det men snälla hindra mig om jag försöker köpa det. Det smakar inte rätt. Eller det kanske det gör. Men det smakar aldrig som jag tror det ska göra och då blir jag bara besviken.