Att rangordna sina vänner kan vid en första anblick kännas elakt. Att sticka ut hakan och påstå att vissa betyder mer för mig än andra. Att de har olika värde. Men tänker man efter är det inte så konstigt. Vissa människor passar man bättre med än andra, så är det bara. En del passar utmärkt som kompisar om man känner för att festa medan andra är fullkomligt värdelösa på det. En del passar bättre då man behöver prata medan andra inte ens är påtänkta som en potentiell samtalspartner. Alla mina vänner finns där av en orsak, annars vore de inte mina vänner. Men är det någon som står ut så är det PJ.
Vi träffades första gången då vi var fem. Min familj och jag hade just flyttat till Persöbyn. Jag minns att jag satt ute och lekte i snön och så kom han bara över tillsammans med sin mamma. Det visade sig att hans farmor och farfar bodde i huset mittemot oss. Jag vet inte riktigt hur det fungerar då barn blir vänner? Jag antar att man bara säger några korta ord till varandra, lite halvskeptiskt betraktar den andra och sen börjar leka? Oavsett vilket. Genom åren växte vår vänskap till något betydligt djupare än att bara leka i snön.
Saken mellan mig och PJ är att vi förstår varandra. Vi behöver inte prata i hela meningar, vi kan utelämna viktiga detaljer men vi förstår ändå. På djupare plan är vi oerhört lika, detta är framför allt något jag insett på senare år. Jag har alltid sett oss som lika på ett sätt men trodde ändå aldrig att vi var såå lika. Sett till många val vi gjort i livet verkar vi väldigt olika men skenet kan bedra. Vi har gått igenom en hel del var för sig jag och PJ, händelser som vid en första anblick inte har något med varandra att göra, som inte går att relatera till vad den andra har varit med om. Men då vi pratat om det har det ändå visat sig att vi tänkt och känt samma saker fast visat det på olika sätt.
Där ett tag trodde jag att vi tappat bort varandra men genom en konstig vändning, en hel del sammanträffanden och ett långt samtal var vi tillbaka på spåret igen. Nu gick allt inte över en natt, även om det började just så. Nej det var en lång väg tillbaka men samtidigt inte. Vi hittar så fort tillbaka till varandra trots att vi varit ifrån så länge.
Då det inte finns någon annan att prata med, då saker verkar helt körda och jag inte vet hur jag ska ta mig vidare, då finns PJ där. Han har alltid tid för att lyssna och ge mig hans syn på saken. Vi tycker inte alltid likadant (och bra är väl det), men vi tycker alltid något. Jag vet dessutom att han är ärlig med mig. Han säger vad han tycker och är inte rädd för att stå för det. Han vet att jag värdesätter hans ärlighet och även om sanningen kan svida är den ändå alltid bäst. Jag skulle kunna fortsätta med det här sida upp och sida ner men det skulle ändå aldrig räcka för att få ut vad denna vän betyder för mig. Att bara försöka förklara vad han betytt för mig den här sista månaden är omöjligt bara det. Men jag känner det och jag vet att han också gör det.
Tack PJ