Som jag brukar säga

Efter uppdelningen av alla möbler skulle jag så flytta in dem i (den lilla lilla) lägenheten. Det hela gick rätt fort tack vare bra förarbete från min sida och god flytthjälp i form av Jim och Niklas. Av någon för mig nu okänd anledning så bestämde jag mig för att ställa en del av bokhylledelarna på högkant. Det hela verkade vara en oerhört smart idé just då, det är jag övertygad om!

För någon dag sedan skulle jag flytta på lite saker där i högen med platta paket och allt såg ut att gå bra till en början. Plötsligt ser jag hur hela högen rör på sig ut mot mig och jag får panik! Jag hinner dit och håller emot och lyckas få stopp på glidningen. Jag böjer mig sakta ner och undersöker vad som egentligen hänt och inser då att bokhylledelarna numera inte står på högkant utan snarare liknar lutande tornet i Pisa. Efter många om och men får jag temporärt ordning på det hela och kan pusta ut. Jag förstår än idag inte hur det kunde hända…

Som det såg ut innan.

I alla fall. Idag då jag som vanligt inte hade något att göra styrde jag upp allting till det bättre! Kalla det en arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller något Jag började med att försiktigt lyfta av allting till jag kom ner till det understa lagret. Efter att ha vänt delarna så att de nu låg ner travade jag upp allt igen. Inte nog med att det blev stabilare nu, det tar dessutom mindre plats.

Som det ser ut nu.

Jag kan verkligen inte förstå hur jag tänkte då jag först staplade upp allt..

Fördelen med att Något nu hänt är att jag inte längre behöver oroa mig för att något ska inträffa. Inga mer vakna nätter grubblandes över det. Dock finns det en stor nackdel med det hela också. Nu ligger jag istället vaken och tänker på att något hänt och vad som kommer att hända nu och senare.

Skrev tidigare idag ett inlägg om att jag hade en känsla att det skulle bli en dålig dag. Den känslan visade sig helt riktig. En jävligt dålig dag blev det.

Plötsligt händer det bara, det helt oväntade. Efter en lång och mycket trogen tjänst bestämde jag mig för att göra mig av med Yosemiten. För den som inte är insatt så är Yosemiten en Power Macintosh B&W G3. Jag minns det så väl när jag såg den första gången. Det var första dagen på höstterminen 2005 och den stod alldeles ensam utanför sophuset på Kämnärsrätten där jag då bodde. Jag trodde först att någon bara hade kastat chassit men det visade sig vara en fullt fungerande (nåja) dator! Jag fick byta ut ett RAM-minne men det var faktiskt allt. Under årens lopp har den fått agera server och labbdator åt de mest skiljda projekten jag haft. Det har verkligen varit ett sant nöje att ha haft den i min ägo men från och med idag är det stopp. Den har det senaste året varit igång högst sporadiskt och då jag ändå var uppe i ett sjukt städtempo fick den ryka med den också. Jag brukar tycka om att kasta bort saker men det här smärtar verkligen i hjärtat. Jag ställde den dock på en fin plats i soprummet och skrev en lapp om att den är fullt fungerande (plockade bara ur hårddiskarna) så jag hoppas att en snäll student tar den till sig precis som jag gjorde!

Ibland får man bara en sån där känsla av att allt inte står rätt till och att det kommer bli en dålig dag. Jag har lite av den känslan idag. Antar att jag vet senare om jag hade fel eller inte…

Gårdagens film fick bli Death Proof. Gillar du Quentin Tarantino är den helt klart sevärd, gillar du inte konstiga handlingar, udda klipp, splatter och andra härligheter är den inte något för dig.

Jo jag har vissa svårigheter med att somna…

Satt just och tittade på besöksstatistiken över min blogg och drog slutsatsen att folk måste surfa en hel del på arbetstid. Antingen är det så eller så sitter inte folk framför datorn på helgerna. Nu har jag inte så många besökare men det går ändå att se en tydliga tapp varje helg. Skönt att veta att arbetsmoralen här i landen inte är så jättehård ändå (eller att folk gör annat än sitta framför datorn på helgerna).

Då jag vaknar och slår igång datorn brukar det alltid ligga en sådär tre-fyra mail väntandes på mig. Vanligtvis är det absolut inte något viktigt eller ens personligt, men det är ändå alltid roligt, spännande på något sätt. Nu använder jag i och för sig Gmail Manager till Firefox så så värst spännande är det nu inte, men ändå. Idag - inte ett enda. Jaha tänkte jag, men det kommer väl… Nej det gjorde det inte. Inte förrän jag själv tog tag i saken dök det upp mail och det var då bara bekräftelsemail på att min blogg blivit pingad. Jag har inte fått ett enda mail på hela dagen som jag själv inte varit involverad i. Inte ett enda Facebookmail/spam, helt otroligt. Vet inte när det här hände sist. Ja jag räknar såklart nu inte med de spam som jag mottagit under dagen utan bara mail som jag vill ha. Nu har Phil börjat skriva till mig på Facebook så nu ramlar det visserligen in mail men nu är det också en ny dag. Fast det är klart, det är inte en ny dag i England än!

Dagens goda gärning är egentligen två i en. Min desperata jakt på någonting att fylla mina dagar med fick mig att börja städa. Fördelen med att bo trångt är att man inte kan samla på sig allt för mycket skräp, men det går likafullt att samla på sig en hel del. Den här gången var det inte skräp jag skeppade iväg utan sådant som jag inte längre använder, eller rättare sagt kläder som jag inte längre använder. Ni vet hur man går igenom sin garderob och hittar både det ena och det andra som man inte använt på ett tag och inte riktigt känner för men ändå vill spara “ifall att”. Ja nu fick en stor del av “ifall att” finna sig att avlägsna sig från min lägenhet mot en ny tillvaro. Dagens goda gärning nummer ett är således att min garderob numera saknar två stora påsar med kläder som jag aldrig använder. Det innebär att jag nu har mindre saker att flytta på då/om jag nu någon gång får ett jobb. Det innebär dessutom att jag har mer plats i min fortfarande alldeles för överfulla garderob. Dagens goda gärning nummer två är att jag inte kastade bort kläderna utan lämnade dem till Erikshjälpen. På så sätt kan mina överblivna kläder kanske klä någon annan och dra in en och annan krona till Erikshjälpens verksamhet.

Jag har gjort en hel del dumma saker i mitt liv, både mot folk i min närhet och mot mig själv. Ibland har jag inte ens förstått det förrän det varit för sent och ibland har det handlat om att jag varit en idiot. Allt detta har i allra högsta grad resulterat i att mitt liv inte alls är som jag hade tänkt att det skulle bli och vad värre är, inte andras heller. För ett tag sedan gjorde jag en sådan sak. En sak som för alltid finns kvar och förändrar allt. Det finns inte något som gör det ogjort och inga ord eller handlingar kan göra det förlåtet men jag försöker, jag försöker verkligen. Jag är bättre nu. Jag är inte likadan och kommer aldrig mer vara. Jag är nu så oerhört rädd att det är kört… snälla säg att det inte är så.

Jag besökte Stina i Göteborg vilket var riktigt roligt! Inte så roligt som det hade kunnat vara men ändå bra.

Inte helt ovanligt då vi träffas är att vi går på bio och så också denna gång. Shrek 3 fick det bli och vi är båda nöjda. Jag tycker personligen att det hade kunnat vara fler internskämt men å andra sidan vägdes det upp av en bättre story än i de två första filmerna.

Vi hann också med att gå på en stor studentfest. Nu handlade det till största del om Nollor och ja, festen var väl därefter. Det känns verkligen att jag redan har varit med om det där förut och till stor del lämnat det bakom mig. Då jag inte kände en själ där förutom Stina var det också med henne jag spenderade kvällen. Tur att hon i alla fall inte var som många andra där. Jag förstår om det låter som jag drar alla över en kam och det är inte så jag menar. Det finns många trevliga människor där men också en hel del unga och ja vad ska jag säga? oerfarna?

På bilderna syns i alla fall Stina då hon gör sig klar. Fast här visar hon som vanligt upp en av sina bästa sidor framför kameran…

Innan festen mötte vi upp Julia på något ölställe på Linné.

Då varken jag eller Stina hade varit på Universeum tidigare var det dit vi styrde vår kosa på söndagen. Observera hur fint jag har klippt byggnaden på kortet. Jag skyller det på att jag tog kortet i farten.

Se så glad hon är för att vi gick dit!

En av rockorna verkade i det närmsta vara tam och det var alls inte något problem att klappa den varken på över- eller undersidan.

Ja vad ska man säga. Det ser mest ut som en… penis?

Lite roligt var det allt att fåglarna flög omkring fritt där inne. Jag är dock lite orolig för friflygande fåglar, de har inte något som helst toalettvett utan kan tömma både här och där. Turligt nog klarade vi oss.

Ben som räcker hela vägen upp.

Jag skulle verkligen vilja ha en värmekamera. Tänk va många saker man kan hitta på med en sådan!

Måndagen var jag mest själv då Stina hade skola och nollning hela kvällen och halva natten. Bilden symboliserar på ett bra sätt min dag.

Jag fick i alla fall hälsa på henne på lunchen

Och här läser då Stina.

Panoramabild över delar av Chalmers. Rekommenderar verkligen att ni ser den i full storlek.

Då jag hade rätt mycket tid för mig själv (som om jag inte alltid har det numera) fick det bli långa promenader och en del fotande. Ett problem som jag har märkt är att mitt fotograferande följer mitt humör. Är det dåligt blir också korten dåliga, tyvärr.

Ovanligt tidigt faktiskt till och med för att vara mig. Glöggen tidigare i somras räknas inte, då var jag bara sugen på glögg och pepparkakor, inte jul. Tidigare idag ville jag fortfarande ha sommar och nu är det redan dags för jul, tvära kast här! Eller egentligen vill jag inte ha jul nu. För det första för att jag inte ens vet om jag ska hemhem till jul. Att vara arbetslös och sitta och hoppas på ett jobb innebär att man inte direkt kan planera sin tillvaro. Jag har ingen aning var jag bor då det är jul, jag vet inte om jag kan vara ledig över jul, jag vet i stort sett ingenting. För det andra så är det faktiskt lite väl tidigt att ha jul nu. Jag vill ha snö och kallt och så. Rätt svårt så här i slutet av september, även om mamma nu berättade att hon fick skrapa rutorna på bilen igår.

Nej julkänslan gäller egentligen bara klädseln. Då jag var i Göteborg testade jag en röd v-ringad ulltröja som såg riktigt fin ut då den låg på hyllan. Väl på mig formligen skrek den ut “JUL!” så det blev inte något köp. Förra julen, det vill säga 2006 hade jag på mig en vit skjorta, en rödvitblå slips, marinblå v-ringad ulltröja och ett par grå byxor. Det hela såg juligt ut på ett finstämt sätt, lite lagom sådär. I år (om det nu blir någon jul för mig i år det vill säga) vill jag helst satsa på något annat. Jag tänker satsa på en ordentlig jultröja!

Som många vet tar jag en hel del foton. Problemet är bara att jag oftast aldrig gör det bästa möjliga av dem sen. Jag tycker om att lägga upp kort snabbt efter att de tagits, de ska helt enkelt vara aktuella. Jag importerar då korten i Picasa, gör några snabba justeringar och lägger upp dem. Det är inte rätt och det känns absolut inte bra att göra så. Vad jag egentligen ska göra är att sitta i Lightroom i några timmar och justera varje kort individuellt för att göra det allra allra bästa av varje kort. Jag vet med mig att jag är en dålig människa men det tar bara sån tid! Något som helt klart spelar in är det faktum att jag inte har något ordentligt arbetsflöde. På tal om arbete så är jag fortfarande arbetslös (ge mig ett jobb!) så det passar ju alldeles utmärkt att jag tänker ut ett sådant som passar mina behov. Bra bra, då är morgondagen räddad.

Så nu ska jag äntligen skriva det sista inlägget om min resa till Henrik och Erik. Inte äntligen som i att jag äntligen slipper skriva mer utan äntligen för att jag inte tycker om att ligga efter.

Dagen började i alla fall med att jag mötte upp Henrik på stan. Vi funderade på olika sätt att fördriva tiden och råkade då stöta på Elin, Alisar, Anne och Heidi. Henrik ser något frusen ut på bilden och det var verkligen kallt.

Senare på kvällen gick jag, Henrik, Erik och Sebastian till en Italiensk restaurang nära Erik och Sebastian. Maten var riktigt god men som vanligt störde jag mig på ljudnivån.

Vi fortsatte sen kvällen till den lokala (och sjukt inrökta) puben. Det var riktigt skoj att sitta där och titta på alla vanliga människor som dessutom tittade tillbaka på oss. Då vi gick hörde Henrik hur några gubbar vid ett bord nära oss pratade om oss och att de undrade vad “såna som dem har här att göra”.

Jag hade för första gången på mig min Barbourjacka och den passade alldeles utmärkt in på puben. Mmmm då mös jag Barbour har för övrigt sin fabrik i Newcastle och har också en affär där. Jag vågade dock aldrig besöka stället då jag var rädd för att mina höga tankar om hur jackorna tillverkades skulle grusas. Jag lever hellre i blindo gällande det.

Nästa morgon var det så dags att ta avsked av Erik (Henrik hade jag redan sagt hejdå till kvällen innan). Vi gick samtidigt från lägenheten då kan ändå skulle på jobbet samma tid som jag traskade mot tåget.

Så, det var det! Jag har säkert glömt nämna en massa saker men det får vara så