Allting började så bra. Resväskan var packad, tågtiderna kontrollerade och jag stod för en gångs skull på stationen i tid. Tåget anlände även det i tid och jag satte mig ner för en kort tripp till Malmö och sen vidare till Kastrup. Då det var ett direkttåg som jag satt mig på skulle jag inte ens behöva göra något byte, bara sitta där på min plats hela vägen fram till flygplatsen.. Ja det var vad jag trodde. Jag skickade ett sms till Erik och berättade att jag var i tid men samtidigt skrev jag på skämt att man aldrig vet var på Erik svarade att man aldrig ska ropa hej förrän man är över sundet.
Mycket riktigt. Framme i Malmö ropar de ut i högtalarna att alla tåg mot Danmark är stoppade och att de inte vet när de kommer igång igen. Jag och ett par beslutar oss för att dela på en taxi över bron till Kastrup och skyndar oss för att få tag på en. Väl i bilen får vi höra att orsaken till stoppet var att någon hoppat framför ett tåg. Visst, begå självmord men varför utsätta så många andra för problem? Jag skulle verkligen inte vilja vara lokföraren som för se hur någon hoppar framför ens tåg och jag vill inte heller sitta fast i ett tåg i flera timmar. I vintras då jag skulle åka tåg mellan Uppsala och Stockholm för att sen direkt ta ett flyg från Arlanda hände samma sak.. Antingen har jag bara väldigt otur eller så är det vanligare än vad man tror.
Framme på Kastrup så möttes jag av en gigantisk kö till check-in-diskarna och jag hann bli riktigt orolig att jag inte skulle hinna med. Det hela gick dock oerhört smidigt och jag fick till och med några minuter till övers.
Det var inte direkt någon rusning för att åka till Newcastle :)
Framme på flygplatsen var allt som jag hade tänkt mig. Heltäckningsmattor, lågt i tak och allmänt murrigt.
Erik och Henrik tog det hela med ro och skrattade mest åt mitt klagande!
