Som jag brukar säga

Igår tog Philip med mig, Henrik och Erik på en rejäl tur runt Newcastle.

Färden tog sitt avstamp utanför Erik där Phil insåg att bilen var full med saker (läs: skräp) och fick flytta på en del av det så att jag och Henrik skulle få plats i baksätet.

Jag har under nästan hela min vistelse här klagat på metron. Eller rättare sagt den gula linjen som slår knut på sig själv så att man inte har någon aning om vart man ska. Eller var jag ska det vet jag, men vilket tåg man ska hoppa på för att komma dit är en annan sak. Henrik kontrade då med att visa upp Paris tunnelbanesystem, efter det blev jag tyst.

Första stoppet på vår resa var The Sage Gateshead vilket är ett konserthus. Nu var det inte så att vi skulle dit för att lyssna på något utan vi var mer där för att det är ett landmärke och trevligt att ta kort på.

Nästa stopp visade sig vara Angel of the North, en stor skulptur helt enkelt. Fin att titta på men svår att fotografera då det var en massa buskar i vägen.

Efter ett snabbt stopp hemma hos Phil (han skulle hämta sin kamera)

fortsatte färden till Lumley Castle. Äntligen började den här resan till England likna något jag väntat mig. Vi gjorde ett stopp på slottet och drack te och åt några kakor. Mycket trevligt, där kan jag lätt tänka mig att bo. Inga fulla ungdomar, inget skrik och liv. Mmmmmm.

Färden fortsatte mot ytterligare en stenkoloss, The Cathedral Church of Christ, Blessed Mary the Virgin and St Cuthbert of Durham, inte alls svårt att uttala snabbt, eller hur? Tydligen kallas den bara Durham Cathedral i folkmun men det är ju inte alls lika roligt att säga. Staden Durham är för övrigt väldigt lik Lund. Små gator, kullersten och en gigantisk kyrka. Kyrkorna är byggda ungefär samtidigt så jag antar att det har något med saken att göra…

Åter till Newcastle igen och den här gången Quayside. Målet var väl egentligen Gateshead Millennium Bridge men jag passade på att ta några kort på vägen dit också.

Henrik bodde i ett av de där husen förut. Hyrorna är rejält tilltagna på grund av läget och hur populärt stället är. Detta medförde att det nästan inte var någon som trodde honom då han berättade var han bodde.

Hur som helst. Det var en mycket trevlig resa där jag fick se en hel del av Newcastle och dess omgivningar. Att ha med sig någon som har bott där i hela sitt liv skadar inte (och att han äger en bil gör inte saken sämre).

Alla bilder återfinns på:

Lite här och där runt Newcastle

Kvällen bjöd på ett besök till MetroCentre vilket uppenbarligen ska vara Norra Europas största shoppingcenter, endast slaget av något ställe i Turkiet. Stort är helt klart inte lika med bra. Visst fanns det massiv med affärer men det mesta var i mina ögon klart ointressant. Jag hade redan innan min tur till England bestämt mig för att köpa ett bra paraply och ett sådant hittade jag i alla fall på Marks and Spencer. Engelsmän kan det här med regn och blåst så det var med stor belåtenhet jag slantade upp 15 GBP för vad som i alla fall verkar vara ett riktigt kvalitetsparaply. Det är inte direkt i klass med James Smith and Sons, det kan jag villigt erkänna men samtidigt också i en helt annan prisklass.

Hur som helst. MetroCentre såg inte heller så roligt ut. Inte fult men inte heller inbjudande.

Och så mitt paraply med trähandtag och allt.

Idag tog jag mig en promenad här runt kvarteret där Erik bor. Eller rättare sagt så gick jag rätt långt då allt ser likadant ut här. Det är inte något fel på mitt lokalsinne så jag visste alltid på ett ungefär var jag befann mig (eller i alla fall på vilken sida om järnvägen som tjänade som riktpunkt), men då jag skulle återvända blev det mest troligt inte den närmsta vägen. Jag passade på att knäppa lite kort, till och med några då det var sol! Allting är så platt och tråkigt här i England (dvs färgerna) så det blev inte direkt några roliga kort. Jo kanske de två sista men där syns det tydligt att jag varit framme och lekt också.

Huset Erik bor i. Observera att man kan se delar av en blå himmel! Detta varade dock bara i några minuter, sen blev det grått igen.

Här ska jag snart försöka ta mig iväg in till stan. Det lär bli spännande värre.

Såhär ser det ut överallt. Helt omöjligt att orientera sig.

Övervakning och förbud i var och varannat gathörn.

Nej såhär ser det inte ut i verkligheten, verkligheten är platt och tråkig. Fast de har i alla fall en röd dörr, alltid något!

Folk fortsätter att titta konstigt på mig då jag tar kort överallt. Jag måste verkligen kolla upp vilka lagar som gäller i det här landet.

Jag befinner mig för närvarande i England och vädret här inbjuder inte direkt till några dramatiska fotografier. Allting är insvept i en jämngrå molnighet som effektivt plockar bort färger och skuggor. Här ställs man som fotograf inför ett dilemma som heter duga. Att ta ett kort och bara göra lite småjusteringar med det ger onekligen ett rättvist resultat då det avbildar verkligheten. Men samtidigt blir det då bara så… ja vad ska jag säga, livlöst. Det rycker därför i fingrarna att göra så mycket mer. Fylla upp med skuggor, lägga på mer färg, ja göra kortet mycket mer levande helt enkelt. Problemet är då bara att man inte längre avbildar verkligheten utan snarare gör en tolkning av den. Rent spontant känns det mer rätt att avbilda och försöka få till ett så verklighetstroget resultat som möjligt fast samtidigt är det också inte helt fel att sätta sin egen personliga prägel på ett motiv. Vilket dilemma som sagt. Nu behöver inte detta vara något problem då det ena inte utesluter det andra. Vill jag avbilda verkligheten, fine då gör jag det och vill jag ta ut svängarna är det bara att använda sig av valfritt bildbehandlingsprogram.

Bank Holiday i England = supa sig redlös. Att folk ska upp och jobba nästa dag verkar inte någon bry sig om… Henrik och Erik berättade att Whitley Bay bara måste upplevas så det var dit vi styrde vår kosa. Sebastian har bil vilket är oerhört praktiskt

Sent omsänder kom vi iväg och alla var rätt hungriga. Vi började därför vistelsen med Fish and Chips. Maken till flottig rätt har jag faktiskt aldrig varit med om. Jag mådde rent illa av allt fett. Om man äter pommes på låt säga McDonalds i Sverige kan man bli lite flottig om fingrarna. Om man äter Fish and Chips så får man stora fettdroppar på händerna. Usch! Sen så måste jag säga att det inte smakade något speciellt heller, typ fett.

Så var det någon fest då? Jo minst sagt. Betänk nu att var måndag och att folk antagligen också har festat hela helgen.

Jag vill inte påstå att min kamera ser sådär stor och professionell ut men det kom fram massvis med folk och frågade vilken tidning jag jobbade för. Han på bilden var då en av dem…

För att fortsätta den inslagna banan med fett delade jag och Henrik på en friterad Marsbar. Vi pratar nu alltså friterad choklad! Först och främst är det ett tjockt lager med frityrsmet och massa fett, sen så går dessutom fettet in i chokladen också.

Alla bilder:

Bank Holiday i Whitley Bay

Efter att ha lämnat av min väska var det så dags för att göra stan. Man kan tänka sig att det inte direkt skulle vara så livat på en söndag men nu råkade det vara Bank Holiday på måndagen så i stort sett alla skulle vara lediga då. Vilket bättre sätt finns det då än att gå ut och festa?

Henrik var i alla fall sjukt laddad! Sebastian klagade mest på att han var trött…

Första stoppet blev en Italiensk restaurang där vi i stort sett bara kastade i oss maten. Jag fortsatte mitt allmänna klagade med att påpeka ljudvolymen. Går man på en bättre restaurang i Sverige så är det ändå rätt så tyst. Här var det snarare så att man fick skrika åt varandra…

Efter maten mötte vi så upp med människor som Henrik och Erik känner på ett eller annat sätt. Det var riktigt roligt att få träffa alla som man bara sett på bilder sedan tidigare. Första anhalten var rätt trevligt och med en ljudnivå så att man ändå kunde föra ett samtal. Jag tror dess primära syfte egentligen var billig öl men jag klagar inte Ölen här är verkligen kall, vi pratar 2-3 grader och inte halvkall som är vanligt i Sverige.

Andra stället var riktigt snajsigt med högt i tak och priser därefter. Nu är det ändå billigare än i Sverige men ändå.

Tredje stället vet jag inte riktigt hur jag ska klassificera, dansvänligt kanske?

Väl hemma igen bestämde sig Erik för att göra stekta ägg, bacon och rostat bröd. Jag hade hört lite rykten om att han och Henrik skulle försöka supa mig under bordet men jag visade direkt att gammal är äldst. Observera hur många ägg Erik lyckades få i stekpannan och hur många som ligger utanför (hint: ett av tre)…

Och så alla bilder:

Första kvällen i Newcastle

Erik är inte direkt jättebra på att ta kort på sådant som man ber honom om. Vi (dvs familjen) har länge efterfrågat kort på hans boende men utan någon som helst respons. Jag tog därför tag i saken själv!

Mätt med Englska mått är det riktigt fint. Mätt med Svenska är det inte direkt lika imponerande.

Här bor Erik

Allting började så bra. Resväskan var packad, tågtiderna kontrollerade och jag stod för en gångs skull på stationen i tid. Tåget anlände även det i tid och jag satte mig ner för en kort tripp till Malmö och sen vidare till Kastrup. Då det var ett direkttåg som jag satt mig på skulle jag inte ens behöva göra något byte, bara sitta där på min plats hela vägen fram till flygplatsen.. Ja det var vad jag trodde. Jag skickade ett sms till Erik och berättade att jag var i tid men samtidigt skrev jag på skämt att man aldrig vet var på Erik svarade att man aldrig ska ropa hej förrän man är över sundet.

Mycket riktigt. Framme i Malmö ropar de ut i högtalarna att alla tåg mot Danmark är stoppade och att de inte vet när de kommer igång igen. Jag och ett par beslutar oss för att dela på en taxi över bron till Kastrup och skyndar oss för att få tag på en. Väl i bilen får vi höra att orsaken till stoppet var att någon hoppat framför ett tåg. Visst, begå självmord men varför utsätta så många andra för problem? Jag skulle verkligen inte vilja vara lokföraren som för se hur någon hoppar framför ens tåg och jag vill inte heller sitta fast i ett tåg i flera timmar. I vintras då jag skulle åka tåg mellan Uppsala och Stockholm för att sen direkt ta ett flyg från Arlanda hände samma sak.. Antingen har jag bara väldigt otur eller så är det vanligare än vad man tror.

Framme på Kastrup så möttes jag av en gigantisk kö till check-in-diskarna och jag hann bli riktigt orolig att jag inte skulle hinna med. Det hela gick dock oerhört smidigt och jag fick till och med några minuter till övers.

Det var inte direkt någon rusning för att åka till Newcastle

Framme på flygplatsen var allt som jag hade tänkt mig. Heltäckningsmattor, lågt i tak och allmänt murrigt.

Erik och Henrik tog det hela med ro och skrattade mest åt mitt klagande!

Miljömedveten som jag är (eller så hade jag bara massor med packning) så tog jag tåget ner till Lund igen.

Mammapappa vinkade av på stationen

Nu då jag är här nere igen känns det som att jag aldrig ens har varit hem. Allt ser likadant ut och allt känns likadant. Det är underligt hur fort man ställer om sig till en annan tillvaro och vardag.. Nåväl. Snart åker jag till England och då lär det bli något annat i alla fall!

Passade på att ta kort på Mitjes (ja huset heter så) sista dagen jag var hemma. Har några äldre versioner av i stort sett samma sak men man vet aldrig när nya kan komma till användning. Alla bilderna hittar ni i alla fall på:

Mitjes, Persöbyn

Känner att jag är lite efter på bloggandet nu så det är bäst att ta igen det!

Onsdagen betydde ännu mer byggande och nu går det i alla fall att säga att vi kommit någonvart. Två och en stor del av en tredje vägg är nu på plats Tyvärr lär byggandet ta en paus nu då jag åkt ner till Lund igen och Jan har opererat sin ena armbåge.

Mormor styr och ställer medan Jan står och tittar på.

Snäll som mormor är så lagade hon palt! (Som inte direkt gör sig bra på bild)

Vild var också med och kände sig antagligen ofantligt uttråkad.

Ja förutom då en ekorre valde att titta förbi, då blev det fart på både honom och den lilla gnagaren.

Som en liten påminnelse vill jag visa hur det såg ut innan jag åkte upp till Piteå. Nu är det så dags att åka ner till Lund igen och tyvärr har packningen växt…

Nu då jag äntligen har fått igen resväskan och de två andra väskorna vågar jag inte riktigt gå runt i huset för att se efter vad jag kan ha glömt, det finns helt enkelt inte plats för mer saker nu.

Jag pratar såklart om rötmånaden, eller råååjjjjtan som jag brukar säga. Vid midnatt är allt över och vi kan andas ut. Som jag har sett fram emot det här! Rötmånaden får mig osökt att tänka på begreppet Dog Days och för att dra det ett steg längre, på filmen Hundstage. Märklig film det där…

Inte så mycket att säga. Så här ser jag ut numera.

Ohyggligt bra fokus på andra bilden.

Bygget fortsatte idag och trots att vi var där i flera timmar känns det inte riktigt som vi kom någonvart. En stor del av tiden går åt till att fundera ut smidiga och snygga lösningar och en väldigt liten del till det egentliga spikandet. Jag trodde att det skulle råda någon sorts omvänt förhållande där men tji fick jag

och imorgon väntar samma sak igen…