Idag åkte jag in med pappa till jobbet. Det är för övrigt oerhört smidigt att han börjar sju och jag halv åtta. Jag får då en halvtimme flextid som jag kan ta ut när jag vill (problemet är bara att jag aldrig gör det…), men nog om detta. Inte helt oväntat så fick min cykel följa med på cykelstället där bak då jag som vanligt skulle cykla hem. Pappa hade lastat på cykeln redan igår kväll och jag funderade väl inte överdrivet mycket över det då jag satte mig i bilen i morse. Betänk att klockan var tjugo i sju, precis.. ingen vettig människa tänker så mycket vid den tiden. Under bilfärden så tittade jag i backspegeln och såg min cykel i tryggt förvar. Väl framme och urstigen ur bilen tror jag därför att det inte är sant; min cykel är försvunnen! Där den en gång var finns nu bara ett cykelställ! Jag berättar det för pappa och han ser lika förvånad ut. Jag önskar att jag hade sett mig själv i det ögonblicket som jag upptäckte det… Vilken min jag måste ha haft :) Tur i oturen så ligger min cykel bara ett tjugotal meter bort. Kan ni förstå vilken tur att den hoppade av i det absolut sista guppet och inte någonstans mitt på vägen. Det hade kunnat sluta riktigt illa det där… :(
Så hur gick det med cykeln då? Nja den går fortfarande att cykla på men nog måste jag säga att den åldrades väldigt fort under sin luftfärd. Den är lite sned här och där och lysena är inte direkt i toppskick om jag säger så.
Kontentan av det hela är i alla fall att man alltid ska spänna fast sin cykel! Cykelstället är av typen “du-behöver-inget-spännband” men det är helt uppenbart att det inte är att lita på.